Att vara ensam är stigmatiserat. Vi tar avstånd från de som är ensamma och slätar över det skamliga i den handlingen genom att säga “Ja det är ju synd, men vad ska man göra? Man kan ju inte umgås med folk bara för att vara snäll!”. På så vis tenderar ensamhet i sin tur leda till ännu mer ensamhet och vi blir alla delaktiga i skapandet av en ensam människa.
Det är förmodligen allas stora skräck att bli ensam. Ingen anhörig som hör av sig eller älskar en villkorslöst. Ingen släkting som håller kontakt, ingen partner eller något barn som kramar en eller ligger vid ens sida framför teven om kvällarna. Kanske inte heller några vänner.
Den spontana reaktionen hos många av oss, även om få skulle erkänna det, är nog ofta att det är något fel på den som är ensam. Så vi gör som de andra – undviker och stöter bort. Vi bygger ensamhet runt den som är ensam och glömmer helt bort att ensamhet inte är någon egenskap utan ett tillstånd som skapas och hålls vid liv med hjälp av omgivningen.
Ibland skapas ensamhet genom att personen inte fått med sig från sin uppväxt hur man bygger upp och håller liv i relationer. Ibland skapas det för att man under lång tid varit psykiskt eller fysiskt sjuk eftersom det ofta leder till att vänner och bekanta successivt försvinner. Oavsett orsak så är det ett faktum att ensamhet skapas och att omgivningen aktivt måste engagera sig för att tillståndet ska kunna brytas.
Dag Hammarskjöld var FNs generalsekreterare på femtiotalet och 1961 tilldelades han Nobels fredspris. Han var för stora delar av världen en mycket inflytelserik och viktig person. Men Dag Hammarskjöld var ensam.
Jag begär det orimliga: att livet skall ha en mening.
Jag kämpar för det omöjliga: att mitt liv skall få en mening.
…
Löjligt, detta meddelelsebehov!
Varför skall det betyda så mycket
att åtminstone någon sett insidan av ditt liv?
(Ur Vägmärken av Dag Hammarskjöld)
Dag Hammarskjöld har rätt, det betyder enormt mycket att någon ser insidan av ens liv. Att man har en livskamrat, en vän, ett namn att skriva under ”Närmaste anhörig” i diverse blanketter. Men av någon anledning har vi fått för oss att vi inte kan bjuda in människor i våra liv ”bara för att vara snälla”. Varför? Är det under vår värdighet att visa medmänsklighet? Varför har det numera blivit så otroligt viktigt att alltid tänka på sig själv i första hand och att aldrig tumma på inställningen att man bara ska göra det man själv verkligen vill här i livet? Sådana orubbliga principer leder knappast till något bra på sikt. Jag tror inte för ett ögonblick att någonting blir bättre av att man alltid sätter sig själv i främsta rummet. Kanske lever man längre, men man lever knappast mer.
Detta är viktigt: Ingen är ensam utan att omgivningen bidrar till det, och ingen är ensam utan att omgivningen kan påverka det.
Vi har ett ansvar för varandra.
Jag har ett ansvar för dig.
Du har ett ansvar för mig.
Måtte jag inte vara anledningen till att du förtvivlar.
Måtte du inte bli orsaken till att jag går vilse.
(Ur Om Gud av Jonas Gardell)
Lyssna på: Antony & The Johnsons – Hope there’s someone (via Spotify)
RMW's blogg 
Bra inlägg som lyfter fram allvaret i livet på ett fint sätt. Fick mig att tänka efter en stund, stanna upp. Vill den ensamme/a att man ska bjuda in honom eller henne bara för att vara snäll?
Jacob: Vill man att någon ska hålla upp dörren för en när man har mycket att bära, bara för att vara snäll? Eller att någon, bara för att vara snäll, ska ha gått runt och letat jättelänge i en massa butiker för att hitta just den där ovanliga skivan som personen vet att man så gärna vill ha? Ja, det tror jag. Men inte om man samtidigt som man öppnar presenten får höra: “Jag var jäkligt förkyld ska du veta, och höll på att svimma flera gånger när jag sprang runt på stan för att hitta den där skivan till dig, man man vill ju vara snäll, så jag hoppas du uppskattar detta nu”.
Man kan nog vara snäll på två olika sätt: Från hjärtat eller som martyr. Om man är snäll från hjärtat och inte kräver något i gengäld så tror jag att svaret är ja på din fråga.
Ännu ett tänkvärt inlägg i den snart berömda bloggen ;).
När det gäller detta ämne så har min lillasyster alltid, sedan tidig barndom, varit en förebild för mig. Medan jag ansett mig ha tillräckligt med mitt eget (delvis självvalda) utanförskap så har hon alltid varit lite mer “mainstream”. Samtidigt har hon alltid (alltid!) varit uppmärksam på om någon i klassen varit ensam, varit generös, och tyckt att det borde väl inte vara någon fara för henne att hänga med den lite ensamma tjejen på lunchrasten en dag. Alla vi andra skriker inom oss JO! men hon statuerar exempel och bevisar att det går. Prestigelösheten. Det är en av hennes allra finaste sidor. Sånt blir man stolt över som familjemedlem.
Lustigt hur ofta du lyckas få en att lämna din blogg med ett sting av skuldmedvetenhet… men ingen förändring kan ske utan upplysning!
Nja, jag vet inte om jag håller med riktigt. Jag tror ganska mycket på eget ansvar. Jag är sjukt bitter över hur människor och “samhället” har behandlat mig och bidragit till den person jag är i dag, med mängder av begränsningar.
Men, det värsta jag vet är offer-personer, folk som mer eller mindre manipulerar omgivningen med olika former av skuldbeläggande. Lät säga att en ensam person åker iväg på en jobbkonferens och sätter sig hela tiden ensam och tänker: “Ingen tycker om mig, jag kan lika gärna sitta här själv…” osv. Det blir självuppfyllande profetia. Och ingen vill ju umgås med en “krånglig” person som inte verkar vilja bjuda in till samtal.
Många personer av den typen jag syftar på, verkar anse att vänskap bara kommer från ett håll. Det är mycket tagande men inget givande. Och mycket, mycket skuldbeläggande.
Jag har ägnat alldeles för stor del av mitt liv (och en del föreningsliv) åt att agera snälla tanten som ska ta hand om alla. Jag tycker det är viktigt i mitt föreningsliv att jag som ledare ser till att alla i gruppen är delaktiga, men det finns ju gränser. Jag är ju inte folks psykolog. Jag kan inte förändra dem. De måste förändra sig själva till att börja med.
Ja, nu pratar jag väl av egen erfarenhet gällande olika människor man stött på genom livet. Alla ensamma människor agerar förstås inte så här, men för min del har det varit en kamp för att börja se till mina egna behov – jag kan, som du skriver, inte va snäll mot alla mer. Jag orkar inte det. Vill folk ha min vänskap, får de också ha nånting att ge.
Amanda: Hälsa din syster att hon är en förebild också för mig! Utan personer som din syster så finns det många människor som annars aldrig skulle komma ur sin ensamhet.
Och förresten, det är inte min mening riktigt att låta dig eller någon annan lämna min blogg med dåligt samvete! 🙂
JW: Naturligtvis har man ett eget ansvar att ta vara på de möjligheter man får. Det krävs dock att andra tar ansvar för att regelbundet skapa öppningar för personen att bryta sin ensamhet. Det jag menar är inte att man ska bygga upp någon slags låtsas-vänskapsrelation bara för att vara snäll. Däremot finns det många tillfällen i livet där man t.ex. är många som träffas och då det är väldigt enkelt att se till att den där personen också blir medbjuden, hälsad på och kanske rentav får tillfällen då han/hon blir inbjuden till konversationer. Och precis som Amandas lillasyster så kan man se till att då och då slå sig ned hos den ensamma kollegan på lunchrasten, eller se till att prata med personen när man står utanför och röker eller väntar på bussen. Det är väldigt enkelt att göra, och i mina ögon är det att vara en medmänniska (om man gör det med hjärtat).
Problemet i mitt liv är att det nästan alltid är jag som tar på mig den rollen, varför jag alltför ofta i sociala sammanhang inte kan njuta av det generella umgänget, utan känner en press på mig att prata med den ensamme/blyga.
Att vara blyg och ensam är ju inte särskilt attraktivt och det finns ingen direkt lust att inleda en kontakt med en person som inte signalerar ett ömsesidigt intresse, varför kontakten blir en uppoffring och det blir knappast en bra kontakt för någon av parterna.
Jag har själv varit extremt blyg och som tonåring/tidig vuxen pratade jag knappt med nån när jag var i nya situationer. Men jag bestämde mig för att ändra på det. Jag, om någon, är knappast en sån där högermännska som anser att allt som händer med ens liv är ett eget ansvar men samtidigt kan ingen annan ändra på min osäkerhet. Jag uppskattade inte när folk kom fram för att va snälla och klappade mig på huvet.
Jag insåg att jag var tvungen att ändra på mig om jag skulle vara attraktiv i en social situation. Så jag bestämde mig för att börja snacka. Från att ha undvikit att gå till matsalen i skolan för att jag hatade att sitta ensam, till att bli den jag är i dag – det har varit ett hårt arbete.
Klart man ska va medmänniska – jag är ju som sagt själv mån om att ta hand om folk – men ren och skär vänskap går inte att bygga från ett håll. Du kanske inte menar det heller men jag hävdar i alla fall att vardagssnällhet snart kan utveckla sig till påtvingad vänskap. Vad gör man då, när man har en person inpå sig som vill mer?
Mycket snack detta. Jag tror nog jag med ska blogga! 😀
JW: Jag tänker såhär att om man pratar med en person för att man känner sig tvingad till det så är det klart att det inte blir något bra samtal för någon part. Men det tycker jag inte heller är att vara snäll. Då blir det snarare martyrskap av det, och det är inte konstruktivt.
Att vara blyg anses absolut av många vara ett attraktivt drag, så det är ett felaktigt påstående. I t.ex. Kina är blyghet högstatus. Jag är dock övertygad om att många även i västvärlden finner blyghet attraktivt. Kontakten med blyga är väl långtifrån en uppoffring. Jag tror det är ganska få faktiskt som känner så, för då avhåller man sig nog hellre från att ha kontakt med blyga (vilket väl också är rimligt att göra om man känner så).
Blyghet är för många något man lever med under hela sin livstid. Det är inte nödvändigtvis något man behöver arbeta bort, det beror ju på ens omgivning, sysselsättning, livssituation och huruvida blyghet utgör ett hinder/problem i ens liv eller inte. För det måste det inte göra.
Blyghet är nog heller inte särskilt kopplat till ensamhet. Och ensamhet har nog knappast någon stark koppling till personegenskaper, utan snarare till situationsfaktorer. Ensamma personer kan ju vara livsglada, ledsna, entusistiska, ångestfyllda, partypinglor, etc. Det finns många fördomar om vad det är för slags människor som är ensamma. Det är jättesynd!