Skrivet av: rebeccamw | 2010/07/24

Lie to me – En bra TV-serie baserad på dålig vetenskap?

Skärmdump från Fox hemsida

Blir man bättre på att se om någon ljuger genom att kolla på TV-serien Lie to me? Nu finns det faktiskt ett vetenskapligt baserat svar på den frågan. Lögnforskaren Timothy Levine och hans kollegor har alldeles nyligen undersökt om personer som får se ett avsnitt av Lie to me är bättre än andra på att korrekt identifiera om någon ljuger eller talar sanning.

Resultatet av studien visar att så inte är fallet. Däremot blev de som såg Lie to me mer misstänksamma av sig och pekade felaktigt, oftare än andra, ut personer som lögnare när de egentligen talade sanning. Denna misstänksamhet verkade rentav innebära att de som fick se Lie to me överlag uppnådde sämre korrekthet i sina bedömningar än kontrollgruppen (som inte fick se TV-serien).

Lie to me baseras på lögnforskaren Paul Ekman och hans arbete som främst handlat om hur man kan skilja de som talar sanning från de som ljuger genom att fokusera på deras kroppsspråk och ansiktsmimik. Jag har själv sett några avsnitt av Lie to me och förstår fascinationen. Tänk vad enkelt det skulle vara för personalen inom rättsväsendet om man kunde avslöja lögn på samma snabba och tveklösa sätt som görs i TV-serien!

Paul Ekman har bland annat fokuserat på att i detalj analysera en individs ansiktsuttryck i sökandet efter s.k. mikrouttryck (micro expressions). Hans utgångspunkt har varit att en individ inte fullständigt kan dölja en verklig känsla (t.ex. sorg när personen egentligen är glad); den verkliga känslostämningen läcker igenom ifall man i detalj tittar på personens ansiktsrörelser.

Detta påstående har dock inte testats vetenskapligt förrän alldeles nyligen. I en studie från 2008 undersökte de båda lögnforskarna Stephen Porter och Leanne ten Brinke i Kanada om mikrouttryck verkligen funkar. Deras resultat: Mikrouttryck förekom vid minst ett tillfälle hos alla personer som försökte dölja sina verkliga känslor (dvs lögnare) och dessa mikrouttryck varade ofta ungefär 1 sekund. Vidare var deltagarna bättre på att fejka glada ansikten än att fejka uttryck för svåra känslor så som sorg. Trots förekomsten av alla dessa mikrouttryck var dock otränade bedömare inte särskilt bra på att skilja lögnarna från de som talade sanning.

Sålunda menar Porter och ten Brinke att det finns anledning att ägna mer forskning åt mikrouttryck. Samtidigt poängteras att man aldrig kan veta vad anledningen till den maskerade känslan är. Döljer personen sin rädsla för att hon är skyldig till brottet eller döljer hon kanske en rädsla för att inte bli trodd?

Timothy Levine och hans kollegor (in press) menar att en TV-serie som Lie to me som gör anspråk på att vara baserad på vetenskaplig forskning kan få konsekvenser som är värda att ta på allvar:

Viewers may come away with the false sense that they can better detect lies. Viewers may also acquire a false sense that law enforcement officers are being effectively trained to detect deception and, therefore, may be less critical as jurors or witnesses.

Levine och kollegor avslutar sin artikel med dessa ord: ”This research suggests that the consequences of good drama based on bad science needs to be more fully considered.”

Inspiration till detta inlägg fick jag från bloggen In the news som drivs av rättspsykologen Karen Franklin.


Responses

  1. Jag kan förstå oron att det ska påverka folk i negativ riktning men samtidigt får man väl hoppas att folk kan skilja på TV-verkligheter och riktiga verkligheter. Precis som med Cityakuten och House – otroligt många vetenskapliga felaktigheter men otroligt underhållande serier. Förhoppningsvis litar de flesta människor på allt man hör/ser på TV.

    • Johanna: Studien av Levine och hans kollegor visade att de som såg Lie to me de facto påverkades av det; de blev mer misstänksamma och sämre på att bedöma om någon ljuger eller talar sanning. En jämförelsegrupp fick se TV-serien Numb3rs och den gruppens korrekthetsgrad var inte sämre än kontrollgruppens (som inte fick se någon TV-serie alls). Således var det endast den grupp av studenter som fick se Lie to me som påverkades negativt rörande sin förmåga att se om någon ljuger eller talar sanning.

      När det gäller sjukhusserier kan vi vara trygga med att vi aldrig kommer stöta på en läkare utan medicinsk kompetens om vi är allvarligt sjuka och söker hjälp. Inom rättsväsendet däremot är våra domare och nämndemän sällan psykologiskt skolade. Trots detta gör de komplexa psykologiska bedömningar av tillförlitlighet och trovärdighet, särskilt i svårbevisade mål så som sexuella övergrepp och våld i nära relationer. Även i asylärenden är tillförlitlighet och trovärdighet centrala begrepp som avgörs av personer utan psykologisk kompetens. Detta har kritierats av bland andra Christian Diesen, professor i juridik.

      Hur bedömer man då tillförlitlighet inom rättsväsendet? Jo, till stor del genom att titta och lyssna på personen och försöka se om hon/han ljuger eller talar sanning. Kroppsspråket är då en grund för bedömning. Vad har man för utbildning i hur man ska göra sådana bedömningar? Vanligen ingen alls.

      Personligen känner jag mig inte direkt orolig över TV-seriens inflytande men anser det däremot vara lite problematiskt att man går ut med att serien är baserad på reell vetenskap. Det råder redan nu såpass mycket missförstånd rörande hur man bedömer tillförlitlighet på ett så korrekt sätt som möjligt att det är onödigt att späda på detta ytterligare.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: