Skrivet av: rebeccamw | 2010/07/17

Terapi för att minnas sexuella övergrepp som aldrig ägt rum

Bild: Robert Proksa

Psykologibloggen Mind Hacks uppmärksammar idag ett radioprogram om den våg av falska minnen som sköljde över västvärlden under 80- och 90-talen. I samband med feminismens genombrott på 70-talet kritiserades den gamla kvarlevan från Freuds tid som innebar att kvinnors minnen av sexuella övergrepp (från barndomen) blev avfärdade som fantasier av psykologer och psykoterapeuter. Man undersökte därför på 70-talet hur vanligt förekommande det var med sexuella övergrepp mot barn och blev chockade när man insåg att många av dessa kvinnor måste ha talat sanning.

I samband med detta föddes antagandet att det förmodligen även finns en massa människor som utsatts för sexuella övergrepp som barn men som förträngt dessa traumatiska minnen för att orka gå vidare i livet.  Som en följd uppkom flertalet suggestiva terapiformer som hade som syfte att hjälpa människor att få fram bortträngda minnen av sexuella övergrepp. Det handlade bland annat om guided imagery (att under guidning från terapeuten försöka minnas övergreppen genom att tänka tillbaka och föreställa sig olika saker) och om hypnos.

Såvitt jag vet (i enlighet med vad den kliniska psykologen och forskaren Vaughan Bell skriver i inlägget på Mind Hacks) så finns det ännu inga vetenskapliga bevis för att bortträngda minnen kan återkallas. Detta ska dock inte förväxlas med att en individ under en kortare eller längre tid låter bli att tänka på det som hänt och senare av olika skäl släpper fram minnena och låter dem finnas. Att man aktivt låter bli att tänka på något som är svårt att hantera är således inte samma sak som att minnet är bortträngt.

I radioprogrammet får vi höra Beth berätta om hur hon i samtalsterapi successivt började minnas hur hennes pappa utsatte henne för sexuella övergrepp. Denna process inleddes när hon för sin terapeut berättade om återkommande mardrömmar där pappan jagade henne. Terapeuten tolkade detta som ett möjligt symptom på att pappan utsatt Beth för övergrepp och bad helt enkelt Beth att fundera på om så kunde vara fallet. Det blev början på en mycket lång resa som trasade sönder både Beth själv och hennes familj. Hon ansträngde sig så hårt i terapin för att minnas (genom guided imagery) att hon ibland gick in i hypnosliknande tillstånd. Terapeuten antecknade vad Beth berättade och när Beth mentalt kommit tillbaka i rummet återgav terapeuten för Beth vad hon nyss berättat. Bara genom att minnas skulle Beth kunna må bra, sade terapeuten, bara genom att anmäla sin pappa skulle Beth kunna komma vidare i sitt liv.

I radioprogrammet får vi även höra samtalsterapeuten Linda Ross (som examinerades 1986) berätta om hur hon hjälpt klienter att få fram minnen av sexuella övergrepp liksom minnen av satanistiska ritualövergrepp (t.ex. mördade, nedgrävda barn och kannibalism). Antagandet om att traumatiska minnen kan trängas bort och senare återkallas ansågs vara fakta under Lindas utbildning och hon fann ingen anledning att ifrågasätta det.

En klient berättade under guided imagery för Linda om hur hon som barn följt med sin pappa ut i skogen och tvingats se på när han mördade en pojke och grävde ned kroppen. ”Vad tänkte du då när hon berättade det?” undrar intervjuaren. ”Jag tänkte ‘vad hemskt’, ‘vilken fruktansvärd sak för en liten flicka att tvingas gå igenom’… Jag hade inga tvivel om att det här verkligen hade hänt.”

När Linda vid ett tillfälle hör en klient beskriva hur mamman gått över till grannen och kommit tillbaka med ett aborterat foster som hon stekte och vars arm hon sedan tvingade dottern att äta började hon tvivla på sanningshalten. Detta gjorde henne så ont, att känna tvivel gentemot sin klients berättelse, att hon inte kände sig kapabel att fortsätta ansvara för klienten. Istället skickade hon henne vidare till en annan samtalsterapeut som specialiserat sig på satanistiska ritualövergrepp. Att inte tro på sin klients berättelser var totalt tabu. Man måste helt enkelt tro på kvinnor och barn som berättar om fruktansvärda övergrepp. Man måste kompensera för alla år av lidande från Freuds tid där kvinnorna inte blivit trodda. ”Jag blev ju samtalsterapeut för att jag ville hjälpa människor”, säger Linda Ross.

Efter några år konfronteras  Linda med begreppet ”falska minnen” och successivt börjar hon inse skadan hon kan ha åsamkat sina klienter och deras anhöriga. Till slut ser hon ingen annan utväg än att ta kontakt med alla sina tidigare klienter och erkänna att metoden hon använt för att hjälpa dem att minnas kan ha orsakat falska minnen; minnen av övergrepp som aldrig skett. En del vägrade att tro på henne och blev ursinniga, andra fullständigt förkrossade. Efter ett löfte till anhöriga till en av hennes tidigare klienter har hon nu valt att träda fram offentligt och berätta om sina misstag.

Beths pappa förlorade sitt jobb när anklagelsen om incest blev offentlig och nya arbetsgivare nekade honom gång på gång arbete. Hans tidigare vänner och grannar vände sig bort när de såg honom på stan. Både han och hans fru förbjöds ta kontakt med Beth liksom med deras andra döttrar. Beths pappa: ”När jag skulle somna på kvällarna bad jag Gud att vara mig nådig och låta mig slippa vakna morgonen därpå. Jag började spela musik på så hög volym att jag skulle slippa höra min egna tankar, bara för att kunna hålla mig från att bli galen, och för att försöka stå ut i ytterligare ett dygn.”

Att bortträngda minnen kan återkallas (s.k. ”återfunna minnen”) är det fortfarande en del som tar för självklart och kunskapen om falska minnen borde definitivt vara mer spridd än vad den är, både bland allmänhet och samtalsterapeuter. Idag vet vi att suggestiva terapiformer kan framkalla starka, detaljerade och överväldigande minnesbilder av övergrepp som de facto aldrig ägt rum och alla som arbetar med samtal bär ett mycket stort ansvar för att se till att sådant inte sker. Trots detta finns det enligt radioprogrammet terapeuter som än idag använder suggestiva metoder för att hjälpa klienter att minnas sexuella övergrepp.

Jag rekommenderar verkligen programmet. Klicka på ”stream episode” så börjar det. Spola fram 6 minuter och 30 sekunder (06:30) så hittar du rätt del av programmet som sedan pågår i drygt 35 minuter. Programmet är från USA och därmed på engelska.

Om du vill veta mer:


Responses

  1. Hej! Jag hittade precis hit från Innies blogg. Har suttit och skummat några av dina inlägg och tycker du skriver intressant och angeläget.

    Falska minnen har jag hört talas om, men aldrig om dessa terapiformer som du berättar om. Tankeväckande!

    /Emelie

  2. Det jag känner är viktigt är att fråga sig vad gör vi med de som faktiskt har blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn. Som är traumatiserade, som har fragmentariska minnesbilder och starka känslominnen och som har svårt att leva sina liv med dessa minnen och som behöver hjälp med det.
    Finns det hjälp att få idag att bearbeta sådana minnen?
    Kan någon annan avgöra om mina minnen är sanna eller falska, någon annan än jag själv?

  3. Intressant sammanträffande, min litteraturöversikt i social psykologi handlar om detta. Kontroversiellt & komplicerat ämne.

  4. Du vet att jag tycker det är här intressant 😉 ska absolut lyssna på programmet!

  5. @Balia: Det finns ett flertal psykoterapeutiska behandlingar för trauma och PTSD (dit tex övergrepp klassas), exempelvis EMDR, Traumafokuserad kognitiv-beteendeterapi, mfl. Jag googlade lite snabbt och här är ett par länkar:

    http://www.wemind.se/blog/2009/12/03/wemind/starkast-stod-for-kbt-och-emdr-vid-behandling-av-posttraumatiskt-stressyndrom/

    http://www.fou.nu/is/gls/document/37651

    http://www.wemind.se/blog/2008/12/08/wemind/manual-for-trauma-fokuserad-kbt/

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Psykiskt_trauma#Behandling

    http://sv.wikipedia.org/wiki/EMDR

  6. Tack för radiolänken, den kom mycket lägligt (tyvärr).

  7. Tycker också att detta är ett intressant och mycket viktigt ämne! Jag kan tänka mig att suggestiva metoder dramatiskt ökar risken att locka fram falska minnen, men jag tror inte att man ska underskatta risken även i andra typer av vård och behandling. Som självdestruktiv med t.ex ätstörningar eller självskadebeteende får du ständigt frågan: Varför blev du sjuk? Vad har hänt som får/fick dig att må så dåligt? Inte sällan förutsätter människor att den som gör sig själv illa har varit utsatt för övergrepp. Det är då inte konstigt att personen själv tillslut börjar analysera sitt liv och långsamt bygga upp falska minnen av inträffade övergrepp. Jag misstänker att detta har hänt ett flertal av mina medpatienter, särskilt några av dem som under lång tid vårdades på en avdelning där det arbetade vårdare som arbetade väldigt hårt för att få oss att prata om den stora Orsaken till våra problem. Det får verkligen fruktansvärda konsekvenser.

  8. Jag är bara rädd att det här ska leda till att många inte blir trodda och att de som förgriper sig på barn sexuellt får ett argument mot barnen.

  9. Vilket redan nu är mycket vanligt. Det här är mycket skambelagt och förnekandet är väldigt starkt.
    Du har som barn och även som vuxen väldigt starka band till din familj. Vad dina föräldrar än har gjort mot dig. Skuldkänslorna kan kännas enorma.
    Jag tror att det är mycket vanligare att man skyddar och vill behålla sin familj och därmed förneka det som hänt. Men då pratar jag utifrån egen erfarenhet och de människor jag träffat på stödcentrum och liknande.
    Jag har inte någonsin, 55+, stött på någon som visat sig ha falska minnen.
    Snarare de som inte fått bra eller någon hjälp alls. Och som kämpat för att klara det här på egen hand och som inte alls känner stöd från samhället.

  10. Emelie: Välkommen hit till bloggen, och tack! 🙂

    Balia: Jag tänker att det handlar om två helt olika saker. I de fall du pratar om handlar det om personer som har blivit utsatta för sexuella övergrepp. I de fall jag pratar om handlar det om personer som inte har utsatts för sexuella övergrepp. Det handlar således inte om samma ärenden.

    När någon berättar (utan ledande/föreslående frågor) att han/hon utsatts för sexuella övergrepp så anser jag att utgångspunkten alltid ska vara att personen talar sanning. Dock är det viktigt att låta personen berätta själv och att inte ställa ledande frågor eller rentav använda suggestiva terapimetoder för att få personen att minnas. Ett sådant förfarande är respektlöst också mot de personer som de facto har utsatts för övergrepp, just för att metoderna kan skapa falska minnen som kan bli lika verkliga som sanna minnen. Man ska ha i åtanke att när falska minnen utvecklats så är de i princip omöjliga att skilja från sanna minnen – också för personen själv som minns. Det är således en fruktansvärd sak att göra mot en annan människa.

    Sofia: Jag håller med dig. Det där sökandet efter en specifik orsak till problemen (t.ex. övergrepp under barndomen som orsak till självskadebeteende och ätstörningar) är till viss del suggestivt och enligt mig mycket oprofessionellt. Jag känner också till personer som har drabbats av det.

    • Men hur ska man någonsin kunna få veta om det har hänt eller inte?

      • Förtvivlad mamma: Om jag förstår dig rätt så är detta något personligt mycket viktigt för dig, och jag beklagar därför verkligen att jag inte har något svar… Jag hoppas det ska bli lättare för er snart, för dig och de dina, och jag hoppas att du finner de svar du behöver.

  11. Mitt intryck är att frågan om ”temporär minnesförlust” för traumaminnen är ganska komplex, och vetenskapen pekar åt olika håll. Hänvisar till
    http://www.jimhopper.com/memory/
    Han verkar ha gått igenom en hel del forskning och kommer fram till att det finns åtskilligt stöd för ”temporär minnesförlust”.
    Kanske kan det vara så att prospektiva studier som det hänvisas till i MindHack, har det problemet att det då blir frågan om övergrepp/trauma som har uppmärksammats av omvärlden, och att de tydligaste exemplen på tidsbegränsad minnesförlust uppträder med övergrepp/trauma som inte uppmärksammats?

  12. Tack. Jag känner mig mer eller mindre övertygad om att det övergrepp som skulle ha skett när min dotter var 4 år som hon har börjat återuppleva nu inte har hänt. Men tänk om jag har fel och gör hennes lidande ännu värre genom att inte tro på henne. Det gör så ont i mig.

    • Förtvivlad mamma: Det låter som en fruktansvärt jobbig situation för dig och din familj. Var rädda om varandra i allt detta tunga!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: