Skrivet av: rebeccamw | 2010/07/15

Jag hoppas du dör i fängelset! – Om Malexander och Annika Östberg

Plötsligt förstod jag vad det vill säga att verkligen älska någon och bli villkorslöst älskad tillbaka. […] Allt detta satte ni stopp för. Du Tony Olsson, du Andreas Axelsson och du Jackie Arklöv.

– Annelie Ljungberg, sambo till den mördade polisen Olle Borén, i ett tal i Linköpings tingsrätt som avslutade rättegången mot de tre som stod åtalade för morden i Malexander 1999.

Annika Östberg tillbringade 28 år i fängelse i USA för mord. Hon hade inte avfyrat vapnet, men däremot hade hon bland annat lagt två kulor i revolvern, gömt kroppen efter en av de mördade och plockat åt sig den mördades plånbok. En viktig anledning till att Östbergs livstidsstraff inte tidsbestämdes (vilket skulle inneburit kortare tid i fängelse) var att de mördades anhöriga i Kalifornien har inflytande över sådana beslut.

”I hope she stays in there until she dies”, sade en av döttrarna till den mördade polisen under kriminalvårdens fyra timmar långa förhör med Annika Östberg år 2004 (se klippet nedan). Ännu en gång nekades Östberg tidsbegränsning av sitt livstidsstraff.

Annelie Ljungbergs tal till Tony Olsson, Andreas Axelsson och Jackie Arklöv blev banbrytande i svensk rättspraxis: Efter Malexander har det blivit allt vanligare att offrets anhöriga kommer till tals, i media och i rättegångarna (t.ex. i fallet med den mördade flickan Engla Höglund).

Ljungbergs tal hölls i samband med slutpläderingarna och avslutade därmed rättegången. Därefter skulle domaren och nämndemännen påbörja sina överläggningar och på ett sakligt sätt bedöma de tilltalades skuld och eventuella påföljder. Utan att ta hänsyn till Annelie Ljungbergs ord. Utan att ta hänsyn till känslor.

Den stora skillnaden mellan USA och Sverige när det gäller detta är, såvitt jag förstår, att man i USA öppet säger att de anhörigas ord ska och bör inverka på det rättsliga beslutsfattandet. I Sverige däremot får de anhörigas ord inte inverka på rättens bedömning. De får komma till tals och ge sin version i egenskap av brottsoffer i sin utvidgade mening, men orden berör inte våra svenska domare och nämndemän.

Orden berör inte. Det får mig lite att undra vad för slags människor vi i sådana fall har i våra domstolar om de inte påverkas när någon ger uttryck för sin sorg, vrede och smärta.

Annelie Ljungbergs tal under rättegången väckte stor uppmärksamhet av ytterligare ett skäl:  Talet bryter mot den juridiska principen att alla är oskyldiga till dess motsatsen har bevisats.

”… detta satte ni stopp för. Du Tony Olsson, du Andreas Axelsson och du Jackie Arklöv”

I dessa ord finns inget utrymme för tvivel. Framför rätten sitter de tre personer som är skyldiga till morden. Trots att rättens ledamöter ännu inte fattat något beslut i skuldfrågan.

Annelie Ljungberg har vunnit flera pris för sitt känslofyllda tal under Malexander-rättegången och de senaste tio åren har flertalet anhöriga till offer tagit till orda på liknande sätt under svenska rättegångar. Det verkar inte finnas något som tyder på att denna nya ordning ska avta. Men det gör ju ingenting för i Sverige har vi domare och nämndemän som helt kan bortse ifrån sina och andras känslor när de fattar beslut.

Eller? Nej, tvärtom. Den forskning som hittills gjorts rörande detta pekar inte helt överraskande på att känslor tenderar påverka också juridiska beslutsfattare: deras beslut kan till viss del se olika ut beroende på hur de för tillfället känner sig, men känslor som väckts upp under en rättegång verkar även kunna leva kvar och påverka överläggningarna (se t.ex. Handbok i rättspsykologi, red: Granhag & Christianson, 2008).

”Jag ville visa dem att Olle var en människa värd att älska. Jag ville att de skulle fatta vad de gjort”, sa Annelie Ljungberg förra året i en intervju. Hennes förlust är oerhörd och går aldrig någonsin att kompensera. Aldrig.

Jag tror dock att det är så illa att vi måste välja: Antingen låter vi anhöriga tala fritt under rättegången eller så håller vi en rättvis rättegång. Vi kan inte få både och.

Om du vill veta mer:


Responses

  1. Åh, vilket intressant dilemma! Personligen tycker jag att anhörigas tyckanden och sorg inte hör hemma i rättssalen. Det är inte rätt forum; det ska inte påverka bedömningen av brottet. För i så fall kan det i förlängningen leda till att fall med offer som är populära såtillvida att de har många anhöriga som agerar ut sin sorg, anhöriga som är verbala och vet att beröra med ord, får en helt annan bedömning än fall med offer som inte har lika verbala eller lika utagerande anhöriga. Det är brottet som ska bedömas, inte de anhörigas sorguttryck. Ska den som mördar en impopulär missbrukare till exempel få ett lindrigare straff än den som mördar en älskad familjefar? Är den förres liv mindre värt än den senares? Ett sådant system vill jag inte ha.

  2. Spännande! Som vanligt lär jag mej en massa nytt 🙂

    Jag är nog inne på samma spår som du och Lisa – känsloventilering bör nog tillåtas mycket restriktivt i en rättssal. Att Ljungberg hållit ”tal” (som jag tolkar din text är det alltså inte en del av tex. ett vittnesmål eller dylikt) känns faktiskt både främmande och underligt. Vad menar rätten att det ska tillföra eftersom domarna ändå inte får ta hänsyn till denna typ av berättelse? Det kan väl inte gärna tillåtas med enda skäl att de anhöriga ska få vädra sina känslor? Enda gången jag tänker att det blir aktuellt är när en nära anhörig är central i utredningen. Ex. mamman i arbogamorden som vittnade mot tyskan som sedemera dömdes för morden på mammans två små barn. I sådana fall (dvs. där de anhöriga har en faktisk roll) kommer känslorna sannolikt att ta stort utrymme, men något annat vore ärligt talat mest skrämmande …

  3. Kan hålla med båda parter. Men jag vill absolut inte se ett rättsväsende som styrs av sörjande och traumatiserade anhöriga. Då är vi snart tillbaka till stadiet där vi låter en lynchmobb avgöra straffets art och längd. Det är precis vad som händer i vissa delstater i USA, bland annat i Kalifornien. Där man bland annat har synpunkter på hur ett dödsstraff ska verkställas, hur sjukvården ska försämras för intagna, hårdare förhållanden i fängelserna, etc, etc. Felet med det svenska rättsväsendet är att efter det att den skyldige/skyldiga fått sina straff struntar samhället blankt i offren. Istället för att offren erbjuds professionell och av samhället bekostad hjälp för att bearbeta sina trauman, lämnas de därhän med sina sår och sin smärta. Till skillnad mot gärningsmannen som kan räkna med all möjlig psykologisk hjälp i fängelset under strafftiden

  4. Lisa: Det behövs mer forskning helt klart rörande hur/om den här typen av tal från anhöriga inverkar på de juridiska beslutsfattarnas bedömningar. Det som du beskriver får ju inte bli fallet.

    Innie: Nej du har rätt i det att talet inte var en del av ett vittnesmål. Talet tilläts eftersom brottsoffer enligt brottsbalken tydligen har rätt att liksom få sista ordet och berätta om sina känslor och tankar. Tidigare hade denna rätt sällan utnyttjats, åtminstone inte av anhöriga som jag förstår det. Talet (”Sambons tal till rätten”) går att lyssna på här: http://www.nyhetskanalen.se/1.1235725/2009/11/05/polismorden_i_malexander

    Anette: Ja som jag förstått det har offret en betydligt starkare ställning i USA än i Sverige, men som du säger på bekostnad av ett mänskligt bemötande av förövarna. Jag tror inte det finns något som hindrar att både brottsoffer och förövare får den hjälp och det stöd de behöver förutom att vi människor generellt verkar ha en tendens att utmåla människor som antingen goda eller onda. Det kräver ganska mycket av oss som människor att låta andra människor få vara lika komplexa och nyanserade som oss själva. Det är enklare och kräver mindre energi att säga: ”Hjälp offret, lås in förövaren och kasta bort nyckeln”.

    Jag håller dock inte med om att gärningspersonen får all hjälp som behövs under tiden som påföljden avtjänas. De allra flesta som döms för brott avtjänar mycket korta påföljder och hinner helt enkelt inte göra klart ett behandlingsprogram innan det är dags att lämna anstalten (troligtvis bättre förutsättningar för personer som avtjänar påföljd inom Frivården). Många som lämnar anstalten har inte heller fått hjälp med överslussning till behandling utanför murarna. Dessutom är det endast de som bedöms vara mest motiverade som får tillgång till behandlingsprogrammen ute på anstalterna, och det är kölista som gäller. En del anser sig vara motiverade men bedöms inte som det av personalen, vilket riskerar lämna individen utan det stöd hon/han vill ha och behöver.

    Brottsofferfrågor kan jag mycket dåligt, men jag håller förstås med om att brottsoffer bör få ordentligt med stöd för att hantera de svåra konsekvenserna av att ha blivit utsatt för brott.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: