Skrivet av: rebeccamw | 2010/05/12

Aggression hos kvinnor & Fientlig-Attributionsbias

Foto: Roberto De Nicoló (2008)

Det är inte sällan man hör att pojkar och män skulle vara mer aggressiva än flickor och kvinnor. Psykologisk forskning har dock visat att det inte riktigt är fallet. Istället verkar det främst handla om att kvinnor och män ger uttryck för aggression på olika sätt. Aggression definieras här som ett beteende med syfte att göra illa en annan levande varelse som är motiverad att undvika sådan skada.

Direkt och indirekt aggression

Pojkar tenderar oftare uttrycka direkt aggression. Med detta avses fysiska och verbala angrepp direkt riktade mot målet för aggressionen. Flickor å andra sidan tenderar oftare använda sig av indirekt aggression: användandet av andra personer för att komma åt personen de önskar skada eller användandet av sociala nätverk för att utesluta och isolera personen, eller att uttrycka hot om sådant uteslutande (t.ex. hot om att säga upp kontakten).

Skillnaderna mellan flickors och pojkars aggressiva beteende tenderar minska med åldern. I de övre tonåren verkar pojkarna kraftigt minska användandet av fysiska angrepp och börjar istället använda sig alltmer av den indirekta aggressionen. Flickorna fortsätter använda indirekt aggression också som vuxna kvinnor. Både kvinnor och män beskriver att de utsätts för indirekt aggression från andra.

Fientlig-Attributionsbias (Hostile-Attribution Bias)

Relationsaggression är en typ av indirekt aggression som innebär att man försöker skada en person genom att försöka skada några av personens sociala relationer (t.ex. till klasskamraterna), eller att hota med att åstadkomma sådan skada. Sådan aggression är vanligare hos flickor än pojkar. Barn med denna typ av aggressivt beteende tenderar i högre utsträckning än andra uppvisa fientlig-attributionsbias. Detta innebär att man tolkar en annan persons intentioner som fientliga trots att intentionerna egentligen är neutrala eller goda. Säg t.ex. att Jeanette stöter på Mia i affären, som hon känner lite grann sedan innan, men att Mia inte hälsar eller ens möter Jeanettes blick. Hur tolkar hon Mias beteende? Om hon uppvisar en fientlig-attributionsbias så skulle hon tolka Mias beteende som fientligt: ”Mia vill helt enkelt inte hälsa, och hon beter sig därför illa!”. I själva verket kanske Mia inte såg Jeanette, eller hade mycket att tänka på och därför inte kopplade att det faktiskt var Jeanette.

En fientlig-attributionsbias är ofta resultatet av att man utvecklat dysfunktionella kognitiva schemata (att man t.ex. lärt sig att man ständigt behöver vara på sin vakt och försvara sig), och finns hos både kvinnor och män, flickor och pojkar. Deprimerade barn uppvisar oftare en fientlig-attributionsbias än barn som inte är deprimerade. Avvisanden från kamrater (social isolation, mobbing, etc) har visat sig öka risken för att utveckla denna typ av bias. Tyvärr leder denna bias i sig ofta till sociala avvisanden eftersom Jeanette som i exemplet ovan senare troligtvis uppvisar ogillande och aggression gentemot Mia – i tron att hon försvarar sig mot en attack blir Jeanette i själva verket den som attackerar. För att bryta den onda cirkeln av social isolation behöver man i sådana här fall lära nytt, för att undvika att reagera i enlighet med det gamla mönstret som präglas av den fientliga-attributionsfelkällan. Man behöver utveckla en utgångspunkt som säger att andra människors intentioner är goda – att andra människor vill mig väl.

Referens

Geen, R.G. (1998). Aggression and antisocial behavior. In Gilbert, Fiske, & Lindzey (Eds.), Handbook of social psychology (4th ed., Vol. 2; pp. 317-356). Boston, MA: McGraw-Hill.


Responses

  1. Givande läsning!

    Kommer att tänka på den statsvetenskaplig teorin om att tillit till andra människor gynnas av fungerande samhällsinstitutioner. Att t.ex. som barn bli tagen på allvar av vuxna (om inte föräldrar så vuxenkompisar, skolkurator, socialtjänst, lärare etc.) kan säkert göra att man förväntar sig samma sak även framöver vilket kan bli en positiv spiral. Och dessutom: har man ett socialt skyddsnät, vänner eller trygga familjeförhållanden, så kanske man också vågar chansa (t.ex. strunta i om någon var ojuste, för det stör inte ens liv så mycket eller testa att ta nya kontakter trots att de kan vara negativa för en).

    • Amanda: Jag tror du har helt rätt i det, att personer som känner sig villkorslöst älskade och blir accepterade av klasskamrater m.fl. oftare upplever trygghet nog för att inte utveckla en fientlig inställning som utgångspunkt för tolkning av andra människors beteenden.

  2. Wow, återigen, vilket talande inlägg.
    Aldrig hört talas om det här men sjukt intressant!
    Så logiskt med. Dock kan nog scheman vara svåra att bryta, särskilt om de är djupt inpräglade.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: