Skrivet av: rebeccamw | 2010/05/10

”Det var bättre förr”

Foto: Johan Rudolfsson "Youth of Trondheim"

Jag hade en föreläsare i psykologi som för något år sedan gav oss följande citat:

”Vår tids ungdom älskar inget annat än lyxen och lättjan. Unga män och kvinnor uppför sig sämre än någonsin. De föraktar varje auktoritet och hyser ingen respekt för åldern. Vår tids barn har blivit tyranner över oss. De reser sig inte ens om en äldre person träder in i ett rum. De är uppkäftiga mot sina föräldrar och andra. De stör varje hyfsat samtal mellan vettiga människor. De har dåliga matvanor och har blivit sina lärares skräck.”

Ungdomar visar alltså ingen respekt, är lata och bryr sig inte, är uppkäftiga, störande, tyranniska och skrämmer livet ur sina lärare. Vem har sagt detta? Göran Hägglund? En representant för Lärarnas Riksförbund? En polis? En pensionär? En busschaufför som tröttnat på de gapande och klottrande tonåringarna? Sokrates ca 400 år f.Kr.?

Javisst är det Sokrates! Guldstjärna till dig som gissade rätt!

Ett bättre bevis på att ganska många generationer tycks uppleva att ”det var bättre förr” får man nog leta efter.


Responses

  1. Hej Jag har ju inte kommenterat tidigare, så jag vet inte om det kommer rätt. Jag tänkte diskutera detta med vad som är personligt och privat. Själv tycker jag inte om att lämna ut för mycket av mig själv. Det känns faktiskt som att jag mår bäst när jag har en privat sfär av integritet, då kan jag vara mig själv! (tror jag.) Men det måste ju vara individuellt. Det finns väl en slags terapi i det hela. Det går ju faktiskt att jämföra med författarskap. Det kanske handlar om kontroll. Sen kan det ju också vara så , och väl är, att en person väljer att berätta vissa saker och håller inne med annat. Det är ju en form av kontroll.
    Calle

    • Calle: Hej Calle! Ja du, det är en mycket intressant diskussion detta vad olika människor finner är privat och inte. Många känner nog spontant att det finns ett rätt och ett fel när det gäller vad man berättar för andra. Men så är det ju inte. Däremot är det förmodligen ett faktum att alla vill undvika att bli privata – alla vill hålla sig på rätt sida gränsen, vara personlig men inte privat. Genom att säga till någon att han gått över gränsen och blivit privat i sitt berättande så tenderar man ju därför tysta personen. Ordet ”privat” blir ett slagträ och en munkavle.

      Inom socialpsykologin talar man om ”falsk konsensus” – tendensen hos människor att överskatta hur många som tycker som en själv. Detta tror jag verkligen är fallet när det gäller vad man anser vara privat och inte. Dvs man tror att det finns ett rätt och ett fel, man påstår att ”sånt berättar man bara inte!” och tror att alla andra skulle hålla med.

      I själva verket finns det många olika upplevelser av var gränsen går innan ett samtalsämne blir privat. Själv har jag några gånger fått höra att jag skriver privat här på bloggen. Men jag får också höra från andra att jag klarar balansen väldigt bra – att jag är personlig utan att bli privat. Själv känner jag också att jag håller mig på rätt sida om gränsen, genom att jag sällan skriver om det liv jag lever idag (förutom studier och jobb) utan håller de detaljerade beskrivningarna till att gälla det förflutna – så att det blir användbart för andra och mig själv i kampen för livskvalitet och mening.

      Det enda man kan göra är nog som du är inne på, dvs att känna efter själv var man tycker att gränsen går genom att prova sig fram. En parallell process blir väl att lära sig handskas med att andra inte alltid håller med en om var gränsen går.

      • Hej !Ja det är intressant. Kanske kan man känna vad som är rätt. Jag kan känns ett behov av distans, som jag skrev, och att båda jag och de jag umgås med mår bäst av det, att inte hoppa över gränsen s a s. Det är klart att olika personer har olika gränser. Kanske har olika klasser olika gränser. Ungefär som när Göran Persson berättade om sin uppväxt: det var ju inga pussar på kinden direkt, det var mera en knuff i sidan. Förenklat tänker jag mig att diskutera känslor är mindre vanligt i arbetarklassen. Kanske fördomsfullt. Jag vill absolut påstå att det är så. Det var en kvinna som hyrde en sommarstuga bredvid en bondgård i Bohuslän. Hon kände inte att hon kunde diskutera sina existensiella problem med bondkvinnan på gården som hela tiden arbetade. jag tänker att man har olika syn helt enkelt. Det innebär ju att man kan bli olika betraktad beroende på vilken person som betraktar och vilken miljö man befinner sig i.
        Det låter intressant med falsk konsensus. Det innebär ju att en person gör anspråk på att det den säger är rätt i vidare mening. Det kanske får riktas mot den personen som , som du skriver, tror att det finns något rätt och något fel. Litet komiskt kan man säga att det är en felaktig uppfattning att tro att det finns något rätt eller fel. Jag tycker det är intressant, det man måste göra är ju att tänka : vad tycker jag? Vad är rätt för mig. Helt osökt kommer jag in på det, att jag faktiskt tycker väldigt många människor tror att saker är på något visst sätt. Men jag tycker mest att det handlar om uppfattningar. Är inte det en litet barnslig attityd och tro att det finns något som är rätt ? C

  2. Roligt citat. Detta tål verkligen att funderas över, och ungdomens påstådda förfall tror jag är ett ständigt återkommande tema inom litteraturhistorien!

    Fast noga räknat finns ju ingenting bevarat av vad just nämnde Sokrates skrev – om han ens skrev något. Att han verkligen har existerat och att han var en betydelsefull intellektuell i 400-talets Aten tror jag vi kan vara övertygade om. Men vi känner honom ju endast genom andra, främst Platon, som iscensätter sin läromästare Sokrates i sina dialoger. Förmodligen speglar dessa den verklige Sokrates lära, men filosofihistorikerna brukar diskutera exakt vad i dem som härstammar från den verklige Sokrates och vad Platon har tillfört.

    Därutöver dyker Sokrates upp hos Xenofon (filosof o historieskrivare) och i karikerad form i Aristofanes komedi ”Molnen”.

    Intressant nog var förresten en av anklagelsepunkterna vid rättegången mot honom att han skulle ha förlett ungdomen.

    Jag försökte googla på citatet för att se var och i vilket sammanhang Sokrates tillskrivits dessa ord. Kanske nämnde föreläsaren var det står någonstans?

  3. Jag tycker det här är helt fantastiskt, det ger lite perspektiv på saker och ting. Egentligen spelar det för mej ingen större roll om det är Sokrates som nedtecknat det eller ej, så länge det inte är skrivet det senaste året framträder poängen ändå med all önskvärd tydlighet. Men lite extra finess så klart, om det vore Sokrates 😉

  4. Jacob: Ingen aning faktiskt vart hon hade tagit det ifrån. Hon hade det på overhead, och jag tror hon använder det citatet på den föreläsningen (utvecklingspsykologi, tonåren) varje år. Men mer än det jag skrev i inlägget vet jag tyvärr inte.

  5. Jag har nu tänkt litet till och kan förstå varför man ska berätta om sig själv. Hela en själv består ju inte bara av ytan utan också vad man varit med om, sina erfarenheter. Då handlar det väl om att vara tydlig mot sin omgivning: det här är jag. En slags ärlighet helt enkelt, att inte dölja eller mörka något, det mår väl ingen bra av. Trots detta har jag hört eller läst någon som sagt att alla personer bär på hemligheter. Och så är det väl också.

    Jag minns för några år sedan att jag funderade på varför personer berättade en massa saker för mig. Då var det någon som sa att människan har ett förmedlingsbehov, och så är det ju säkert också. Pratandet om erfarenheter m m är väl en slags reflektion i sig…Ja nu slutar jag för idag. 🙂

  6. Ja Innie. För citatetets poäng i sammanhanget håller jag förstås med om att det knappast spelar någon större roll exakt vem det var som sade det. Det viktiga är att liknande tankar tycks ha funnits redan under antiken.

    Min kommentar var lite ”off the topic”, såtillvida att den främst syftade till att rädda Sokrates från att framstå som en konservativ ”gubbe” av den sämre sorten, tanklös o grinig. Det är inte riktigt den bild man får av själva urtypen för filosof o ironiker, den Sokrates som man möter i Platons oerhört rika dialoger.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: