Skrivet av: rebeccamw | 2010/05/01

Island, rättspsykologi och Annika Östberg

Frakkastigur, Reykjavik Foto: Inga och Jon

I augusti reser jag till Reykjavik, Island för att läsa en doktorandkurs i rättspsykologi. Resa och logi täcks av forskarnätverket som anordnar kursen – fantastiskt! I stort annars en ganska vanlig kurs. Men för mig också ett slags bevis på att jag gör ett gott arbete och en påminnelse om hur långt jag kommit. Ibland kan det vara lite svårt att få ordning på dessa ibland parallella och ibland sammanflätade verkligheter; det förflutna och det nya. Det här blir första gången jag reser utomlands sedan jag började må bra. 6 år senare gör jag fortfarande en massa saker ”för första gången”.

Det får mig att tänka på Annika Östberg, 56 år gammal, som tillbringat 29 år i fängelse i USA och som nyligen fått komma tillbaka till Sverige och numera bor under friare former på ett utslussningsboende. I Tom Alandhs senaste dokumentär ”Att stå utanför och se in” får vi följa henne under hennes första dag på utslussningen. Hon faller i gråt när hon får en nyckelknippa i sin hand. Förmodligen är det första gången på nästan 30 år som hon får ha nycklar.

Annika Östberg talar om Guds nåd och den oerhörda tacksamhet hon känner gentemot Gud och livet. ”Jag har haft ett rikt liv”, säger hon.

Jag har svårt att finna ord för hur sanslöst berörd jag är av Annika Östbergs historia och hur hon nu ska göra så väldigt mycket för första gången i sitt liv och lära sig leva utanför fängelsemiljön. För att inte tala om alla vänner hon lämnar innanför murarna, de livstidsdömda kvinnorna som blivit hennes familj och som hon förmodligen aldrig någonsin igen kommer att kunna träffa. I en annan dokumentär säger en av de poliser som utredde de mord Annika Östberg fälldes för att han funderat över vad det är som gör att han, liksom så många andra, blir så berörda av just Annikas öde. Han har kommit till slutsatsen att Annika har förmågan att sätta ord på och uttrycka de svårigheter hon gick igenom som ledde fram till de tragiska morden. Annika ger därför också röst åt de som vanligen inte har kapaciteten och de verktyg som krävs för att berätta.

Se dokumentärerna om Annika Östberg:

Att stå utanför och se in
Annika – Ett brott, ett straff, ett liv (Del 1)
Annika – Ett brott, ett straff, ett liv (Del 2)


Responses

  1. Jag har också sett dokumentärerna och blev mycket berörd, även om det är omöjligt att förstå vad hon har upplevt. Blir också imponerad av hennes ödmjukhet, lugn och tacksamhet. Jag hoppas verkligen att hon får ett ordentligt stöd här i Sverige!

    Och fantastiskt med Islandsresan! Du är en SÅ inspirerande person.

  2. Orden ja, vårt främsta sätt att nå fram (ursäkta alla konstnärer som använder andra medier). Det finns ett vemod där, den som inte kan uttrycka sig ligger pyrt till. Orden förklarar inte alltid, ursäktar inte alltid, men de ger sken av en mänsklighet. Jag är inte bara en sak, jag pratar och skriver.

    Jaja.

    Så häftigt med Reykjavik! Jag hoppas du hinner med någon geysir. Är väldigt stolt å dina vägnar!

    Kram!

  3. Åh, vad spännande med Islandsresan! Det är ju helt grymt 🙂 Och tack för tipset om dokumentären, den ska helt klart ses!

  4. Jag blev också väldigt berörd av Tom Ahlands dokumentär om Annika och stämmer helt och hållet in din blogg Rebecca. Annikas öde berör alla som har medmänskligheten i behåll.

  5. Jag tänker att det här inlägget är starkt sammankopplat med ”Så frisk vill jag bli”-inlägget. Jag har ännu inte sett dokumentären, men Sofia har berättat om den för mej och av det lilla blev också jag oerhört berörd. Jag tänker att Annika på något vis haft två val. Hon haft haft nästan trettio år på sej att bli en förbittrad kvinna över att hon dömts till ett på alla sätt orealistiskt hårt straff och tvingats spendera större delen av sitt vuxna liv bakom låsta dörrar. Bitter är dock inte alls det jag tänker när jag läser reportage om henne, och av det du beskriver här. I stället verkar ha en oerhört ödmjuk inställning till livet, jag skulle till och med vilja hävda att hon har en mer ödmjuk inställning än de flesta andra. Visst kan det finnas ett mått av ”hjärntvätt” bakom hennes ord, men jag tolkar det snarast som ett medvetet val från hennes sida. Hon har gjort val i hur hon ska hantera de svårigheter hon genomgått, och hon har valt en väg där hon själv har makten. Det är stärkande om något.

    Ska försöka se dokumentären ikväll, är passande nog gräsänka!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: