Skrivet av: rebeccamw | 2010/04/12

Behovet att berätta

Foto: Jeff Wignall

Gästbloggare: Ida Hallgren Carlson, psykolog och utvandrare.

Ida Hallgren Carlson

Nyinflyttad i ett annat land känner jag det starkare än vanligt, behovet att berätta. Kommunicerandet måste väl vara just det, ett behov. Jag och en vän från psykologprogrammet där hemma (är Sverige mitt hem?) har haft en del diskussioner om det, om vad som är verkliga behov och vad som bara är något vi har lust till, känner för att göra eller är vana att göra. Grundläggande behov har vi av sådant vi behöver för att överleva. Vi har fysiska såväl som psykosociala behov. Maslow delade in behoven i 1. kroppsliga behov, 2. behov av trygghet, 3. behov av gemenskap och tillgivenhet, 4. behov av uppskattning & 5. behov av självförverkligande, och har blivit väl känd för denna ”behovstrappa” samt för idén att behov på en lägre nivå måste vara uppfyllda innan högre behov känns viktiga. Psykiatern Viktor E. Frankl skrev i boken Livet måste ha mening om sina erfarenheter från koncentrationsläger och drog slutsatsen att Maslows trappa inte är en bra beskrivning av våra behov. Det som avgjorde vilka som överlevde lägren var inte nödvändigtvis de fysiska omständigheterna. Hopp och en känsla av mening kunde vara avgörande. Frankl såg hur en längan efter och ett hopp om att träffa någon anhörig kunde hålla medfångar vid liv trots svält, kyla och fysisk utmattning. Det exempel som Frankl berättar om som gjorde starkast intryck på mig var berättelsen om mannen som drömde en natt i februari 1945 att den 30:e mars skulle freden och frigivningen komma. Den 29:e mars insjuknar mannen i feber, den 30:e mars förlorar han medvetandet. Den 31:a mars är han död.

KASAM, känslan av mening och sammanhang, är ett begrepp (myntat av Aaron Antonovsky) som uppkommit ur studier av sambandet mellan delaktighet i sociala sammanhang och god hälsa bland olika invandrargrupper. Antonovskys studier visade att god hälsa främjas av upplevelsen av att kunna förstå och förutsäga skeenden, av att kunna hantera det som händer samt av känslan att de utmaningar som uppkommer är meningsfulla. Som nyinvandrad i USA söker jag nya sammanhang samtidigt som jag saknar dem där hemma och kan längta efter att uppdatera min facebookstatus och berätta, kommunicera, knyta samman sammanhangen. Det är vår och jag är på besök i Phoenix över helgen och sitter i linne i en solig park. Alla år med återkommande vinterdepressioner är ett av skälen till att jag nu har tagit steget och emigrerat. Vinterdepressionen är borta men de grundläggande behoven har vi här där vi alltid är. Jag skriver ett blogginlägg. Människor, cyklar, hundar, longboards och inlines passerar förbi. En kille och hans hund kommer fram. Hunden hälsar och han säger ”I just thought I’d be social” och berättar att han flyttat från Florida.

Sociala behov är lika grundläggande som fysiska behov för sociala varelser. Tillhörighet och sammanhang. (Kommunicerandet kanske i sig inte är ett grundläggande behov när allt kommer omkring, utan bara ett av olika medel för att tillfredsställa behovet av social tillhörighet.) Grupplevande djur är beroende av andra för sin fysiska överlevnad. Det är viktigt att komma ihåg detta och att diskutera grundläggande behov inte minst när vi pratar om psykisk sjukdom. Att bortse från aspekter som rör vilka grundläggande behov en människa har kan resultera i försök att medicinera bort eller sjukförklara normala tillstånd, som tex sorgen efter någon nära, efter en gruppmedlem som gjort livet möjligt att leva. Att å andra sidan stirra sig blind på teorier om psykologiska behov kan få oss att tro att alla psykiska variationer uppkommit på grund av att något psykologiskt eller psykosocialt behov frustrerats.

En depression är ett sjukdomstillstånd som kan utlösas av otaliga faktorer. Av otillfredsställda sociala och psykologiska behov, av en medfödd sårbarhet, av genetiska och kulturella orsaker som samverkar, av bristsjukdomar och andra fysiska sjukdomstillstånd etc etc. Brist på ljus kan sätta den inre biologiska klockan ur spel och utlösa eller åter aktivera en depression (orsakerna till att depressioner återkommer kan vara annorlunda än den kombination av orsaker som ursprungligen utlöste en depression). Detta är vad som händer med mig om jag tillbringar blott ett par vintermånader i Sverige. Trots att livet rullar på utan yttre förändringar, trots att jag gör ungefär samma saker och träffar samma människor och trivs med mitt liv så blir jag ofelbart deprimerad innan november nått sitt slut, dock inte under de år jag tillbringat utomlands. Jag är tacksam över solljuset idag och över att min hjärna fungerar normalt igen. (Hej sol, jag behöver dej!) Det är underbart att inte kämpa för att komma upp ur sängen på morgonen, att kunna tänka tankar till slut, att kunna diskutera behovsteorier, att kunna skriva en text, att ha de resurser åter som behövs för att bara leva ett vanligt liv, skaffa sig ett levebröd och tak över huvudet och att vilja vara en del av sociala sammanhang igen.

Tips om böcker för den som vill läsa mer

Viktor Frankl, Livet måste ha mening. (Denna bok rekommenderar jag skarpt!)
Aaron Antonovsky, Hälsans mysterium. (Antonovskys bok vill jag läsa när jag hinner.)
Abraham Maslow, Toward a Psychology of Being. (Maslows teorier är gamla och inaktuella och det finns troligen bättre böcker att lägga lästid på.)


Responses

  1. Ett mycket intressant inlägg!

    Då en del av mina studierötter finns i sociologin, undrar jag hur man inom psykologin ser på Durkheims (självmords)teori.

  2. Katarina: Berätta om Durkheims teori!

    Ida: Jag blir så jäkla glad att höra att depressionen släpper när du kommer till soliga områden, som Arizona. Att du märker skillnaden så tydligt. Coolt att våga agera i enlighet med det och faktiskt emigrera!

    Det är också en värdefull påminnelse detta att depressioner som återkommer faktiskt kan bero på andra faktorer än det som utlöste den första depressionen. Tycker det verkar vanligt att många känner sig misslyckade när de återfaller i depression, som att de gjort något fel eller kanske lurat sig själva. Det är så lätt att missa detta med hur hjärnan genom en depression kan bli mer sårbar för det och att depressioner därför kan utlösas av stimuli som vanligen inte skulle utlöst en depression hos en. Att vi människor är mer än minnen och trauman och att det inte alltid handlar om dåligt utvecklade förmågor att handskas med svårigheter och livet. Ibland handlar det t.ex. helt enkelt om brist på solljus eller näring.

  3. Väldigt intressant läsning! Tack! Och tack för boktipsen.

  4. Jag skall försöka hålla beskrivningen av Durkheims självmordsteori kort och begriplig…;)

    Durkheim menar att förklaringen till de självmord som begås i ett samhälle skall sökas bland sociologiska och inte psykologiska faktorer.
    Enligt honom är det typen av grupp/samhälle som individen lever i (och därmed relationen mellan individ och grupp/samhälle), som är avgörande för hur hög självmordsfrekvensen är i den berörda gruppen/det berörda samhället.

    Durkheim skriver att det finns fyra sorters självmord:
    * Det egoistiska självmordet – sker i grupper/samhällen i vilka integrationen och sammanhållningen mellan individerna är låg. I dessa grupper/samhällen är närvaron av gemensamma seder, värderingar och traditioner minimal eller obefintlig och individen känner därmed inte någon gemenskap med gruppen/samhället i vilken/vilket han/hon lever.

    Det egoistiska självmordet sker därmed i samhällen i vilka individualismen är hög och i vilka individens totala frihet, oberoende och egen vilja värderas högst – dagens moderna västerländska samhälle (bland annat vårt svenska) är ett utmärkt exempel på ett sådant. Den höga självmordsfrekvensen i Sverige skulle därmed bero på vår låga närvaro av gemenskap i vårt samhälle.

    * Det altruistiska självmordet – sker i grupper/samhällen i vilka banden mellan individ och grupp/samhälle är för starka och i vilka individen värderar gruppen/samhället högre än sig själv. Som exempel på sådana självmord kan självmordsbombare nämnas.

    * Det anomiska självmordet – sker i grupper/samhällen vilka utsätts för mycket snabba förändringar, vilka i sin tur leder till en ostabilitet och förlorandet av förankring för medborgarens del.

    * Det fatalistiska självmordet – sker i totalitära stater/dikaturer i vilka det egna samhället förtrycker sina medborgare.

    Hm, hoppas att detta var begripligt beskrivet!

    • Katarina: Men vad hade Durkheim för anledningar att tro att det låg till på det sättet? Gjorde han några studier som bekräftade hypoteser med utgångspunkt i den teorin? I mina sociologiskt obildade öron låter det som en intressant text som får en att tänka till men som inte är så vetenskaplig. Men jag är beredd att ändra mig om man har gjort studier som ger stöd för teorin. 🙂

      Durkheim kan väl ändå inte ha menat att psykisk ohälsa inte skulle inverka på huruvida en individ begår självmord eller ej?

      Jag tror absolut att flertalet samhällsfaktorer inverkar på huruvida individer med psykisk ohälsa begår självmord eller inte (t.ex. fördomar och stereotyper; könsroller, sexualitet, etnicitet, stigman, moralfrågor – vilket ju även förstås inverkar på utvecklandet av själslig ohälsa) men psykisk ohälsa lär ju ändå vara den viktigaste faktorn och grundförutsättningen.

      Hur tänker du kring Durkheims teori?

      • Durkheim baserade sin teori på sin tids självmordsstatistik (Durkheim levde i slutet av 1800-talet, dog 1917) och på den skillnad i självmordsfrekvens som fanns/finns dokumenterad för olika grupper/samhällen/länder. För att stärka sin
        teori om att lägre gemenskap i en grupp ger upphov till en högre risk för självmord i gruppen ifråga, lyfte Durkheim t.ex. fram empiriska undersökningar vilka visade bland annat på att risken för självmord är högre i mindre familjer än i större, högre i protestantiska samhällen än i katolska, högre hos män än hos kvinnor, högre hos barnfattiga kvinnor jämfört med barnrika och högre bland länder som inte ställs inför ett hot utifrån (t.ex. krig) jämfört med länder som utsätts för ett sådant (Durkheim menade bland annat att när ett krig hotar ett land, stärker detta gemenskapen bland dess medborgare och detta
        skulle minska risken för självmord). I efterhand har Durkheim fått kritik för urvalet av de empiriska studierna (generellt sagt gick kritiken ut på att Durkheim valde att titta närmare på de grupper/samhällen vilkas självmordsfrekvens stödde hans teorier).

        Enligt det som jag har läst om och av Durkheim, menar han att visserligen att en individs mående vid ett visst tillfälle kan utlösa att personen ifråga väljer att ta sitt liv, men sett i ett samhällsperspektiv beror självmordsbenägenheten hos medborgarna inte på deras psykiska hälsa utan på samhället som de lever i (mer konkret: Durkheim menar att det inte finns någon koppling mellan självmordsfrekvensen i ett land och den psykiska ohälsan bland detta lands invånare). Tyvärr vet jag inte om Durkheim hade något resonemang om halten av psykisk ohälsa i ett land relaterat till samhällstypen i landet (dvs. att den befintliga situationen och strukturen i ett land, påverkar hur landets medborgare mår psykiskt).

        Jag tycker att Durkheims teori är användbar när vi diskuterar de olika ländernas skiljda självmordsstatistik. För vad är förklaringen till att självmordsfrekvensen är mycket högre i vissa länder jämfört med andra? Beror det på att den psykiska ohälsan är högre i de förra? Men vad beror det i så fall på? Hur stor inverkan har vår kultur, vår omgivning, vårt samhälle på hur stor risken är för att vi begår självmord? Åh, det skulle vara oerhört roligt att träffas och diskutera detta IRL!

        Svagheten med Durkheims resonemang är att det kan resultera i generellt, kategoriskt och icke genomtänkt formulerade orsaker till självmordsfrekvenserna.

        Avslutningsvis, det som jag även tycker om i Durkheims resonemang är att det är vitt och att han tar hänsyn till fler bakomliggande faktorer till att människor begår självmord än bara till att de lider av psykisk ohälsa.

  5. Katarina: Hmm, intressant. Jag tycker också det är vettigt att ta hänsyn till fler faktorer. Men jag tänker ändå att skillnaden i självmordsfrekvens mellan länder och kulturer snarare skulle handla om vad som är ett accepterat sätt (normer) att ge utlopp för svåra känslor och tankar.

    T.ex. tenderar kvinnor i många länder skada sig själva på olika sätt, vilket man kan tänka sig är en copingstrategi som motsvarar självmord – men i syfte att klara sig.

    När man försöker förklara förekomsten av självmord ur ett sociologiskt perspektiv så tror jag alltså att man behöver se det som en av flera copingstrategier snarare än som ett unikt fenomen. Det kan ju även finnas andra destruktiva copingstrategier med dödlig utgång: substansmissbruk, anorexi, självskadebeteende, prostitution, kriminalitet, etc. Om man tar hänsyn till fler destruktiva copingstrategier samtidigt och fortfarande hittar skillnader mellan länder så tänker jag mig att Durkheims teori kanske blir mer relevant.

  6. Ja, det håller jag delvis med om. Vid genomförandet av en sådan (internationellt inriktad) förklaringsstudie, bör man poängtera att det finns flera andra copingstrategier (som kanske inte syns i ett lands statistik alls). Samtidigt kan kanske Durkheims teori användas för att förklara varför ett särskilt samhälles medborgare tenderar att ta till just denna copingstrategi istället för någon annan?

    Jag har funderat nu under kvällen om självmord bör betraktas som en copingstrategi bland många. Nu har jag inte läst någon psykologi, men min tanke har idag varit att sett till individens beslut och handling, bör kanske självmord ändå ses som något unikt? Detta även om de destruktiva copingstrategier som du nämner, i förlängningen kan ses som långsamma självmord, då man omedvetet eller medvetet vill ta död på sin kropp eller själ genom dessa.

    Sen har jag sökt efter internationell statistik som ägnas åt relationen mellan självmord och andra copingstrategier. Tyvärr har jag ännu inte hittat någon sådan. Mina frågor är: förhåller det sig så att i länder som har en låg självmordsfrekvens, tenderar fler att ta till andra copingstrategier? Eller är det så att en hög frekvens av självmord, även innebär en hög frekvens av andra copingstrategier? Eller finns det överhuvudtaget inget sådant samband?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: