Hur märker man om en person ljuger eller berättar sanningsenligt (se mitt förra inlägg)?
Psykologisk forskning visar att den som talar sanning ofta berättar mer ostrukturerat, t.ex. hoppar fram och tillbaka i kronologin, än den som ljuger. Sammanhang (coherence) är ett kriterium som används av svenska domstolar vid bedömningar av målsägandes berättelser. Kriteriet används även vid bedömningar av asylsökandes berättelser runtom i världen. Kriteriet är då vanligen inte definierat mycket mer än själva ordet i sig. Juridisk forskning har visat att kriteriet av juridiska beslutsfattare (i Sverige och utomlands) ibland uppfattas som att sanna berättelser brukar berättas i kronologisk ordning. En sådan tolkning av kriteriet går alltså tvärtemot vad psykologisk forskning visat är fallet.
Den som ljuger rör på sig mer än den som talar sanning. Eller? Nej, faktiskt inte. Tvärtom rentav! Den som ljuger tenderar vara mer stillsam än den som talar sanning. Anledningen till det kan vara att det är mentalt ansträngande att ljuga; när vi tänker efter ordentligt blir vi ofta mer stilla för att koncentrera oss. Att lögnaren undviker ögonkontakt är ytterligare en sådan felaktig ledtråd vi tenderar förlita oss på. Lögnaren håller ibland faktiskt mer ögonkontakt än den som talar sanning. Kanske för att man vill visa sig pålitlig och låtsas att man inte har något att dölja.
Människor i allmänhet lyckas inte bättre än slumpnivå i att skilja sanning från lögn utan hjälpmedel; vi kan lika gärna kasta ett mynt och låta krona eller klave bestämma åt oss vilken bedömning vi ska göra. Detta gäller såväl studenter som t.ex. poliser. De studier som testat vilka ledtrådar bl.a. poliser, fängelseinterner, tullverkspersonal och kriminalvårdspersonal tror skiljer sanning från lögn visade att inte ens förmodade experter så som poliser hade någon särskilt bra koll på hur man skiljer sanningsägaren från lögnaren. En av få grupper som brukar lyckas bättre än slumpnivå och som dessutom har bättre koll på korrekta ledtrådar är – hör och häpna – fängelseinterner. Anledningen till det tror man vara att internerna genom en kriminell livsstil utvecklar en form av expertis i lögn (såväl i hur man själv berättar en övertygande lögn som hur man gör för att avslöja andras lögner).
Precis som många av er trodde är sanningar ofta mer detaljrika än lögner. Detta är det enskilda kriterium som vunnit mest stöd i psykologisk forskning, således ett hyfsat tillförlitligt kriterium. En svensk studie visade att poliser trodde det omvända, dvs att lögner är mer detaljrika. Tidigare forskning är dock främst baserad på berättelser av universitetsstudenter och inte på berättelser av kriminellt erfarna personer. Ett av de resultat vi fann i studien för min masteruppsats gick faktiskt i linje med polisernas uppfattningar (och på tvärs med tidigare forskning): fängelseinternernas lögner var mer detaljrika än deras sanningar.
Lögnaren brukar prata med ett något högre tonläge i rösten. Det finns också en tendens till att lögnaren gör fler pauser och pratar långsammare än den som talar sanning. Hur är det då med förändringar av berättelsen mellan olika tillfällen? Jo, tvärtemot vad många tror så finns det faktiskt en tendens till att den som talar sanning ändrar sin berättelse mer än den som ljuger. Kanske för att den som talar sanning på nytt söker i sitt minne efter information medan den som ljuger försöker komma ihåg vad hon sa sist och berätta samma sak igen. Minnet är en dynamisk process; det som finns där förändras t.ex. över tid och efter påverkan.
Det finns flertalet småsaker man kan kika på för att bedöma om en person ljuger eller talar sanning. Något man behöver tänka på är dock att man behöver jämföra en och samma persons sätt att berätta. Det är alltså inte så säkert att göra följande påstående: ”Hörru du, jag tycker din berättelse är alldeles för detaljfattig och dessutom berättar du ju strukturerat och i kronologisk ordning – du ljuger!”. Däremot kan man förmodligen dra fler korrekta slutsatser om man kan göra följande påstående: ”Sådär brukar du inte säga och göra när du talar sanning, därför tror jag att du ljuger”.
Ödmjukhet är dock en dygd i sammanhanget. För som sagt, inte ens förmodade experter som poliser brukar lyckas bättre än slumpnivå i sina bedömningar. Inte heller internerna som faktiskt lyckas bättre hamnar över drygt 6 korrekta bedömningar av 10. Internernas största problem verkar vara att de alldeles för ofta tror att folk ljuger när de i själva verket talar sanning, vilket drar ned deras korrekthetsgrad. De är för misstänksamma helt enkelt. Folk i allmänhet har det motsatta problemet: de tror alldeles för ofta att folk talar sanning. För att bli bra på att kunna se om någon ljuger behöver de flesta därför bli lite mer misstänksamma av sig. Om det är värt det är väl däremot en annan fråga…
Så, låt höra nu! Hur bra koll hade du på vad som skiljer sanningsägaren från lögnaren?
Lyssna på: Elvis Presley – Suspicious Minds
Referenser
Bond, C.F., & DePaulo, B.M. (2006). Accuracy of deception judgements. Personality and Social Psychology Review, 10, 214-234.
Granhag, P.A., Andersson, L.O., Strömwall, L.A., & Hartwig, M. (2004). Imprisoned knowledge: Criminals’ beliefs about deception. Legal and Criminological Psychology, 9, 103-119.
Kagan, M. (2003). Is truth in the eye of the beholder? Objective credibility assessment in refugee status determination. Georgetown Immigration Law Journal, 17, 367-.
Schelin, L. (2006). Bevisvärdering av utsagor i brottmål. Doktorsavhandling. Stockholm: Stockholms Universitet, Juridiska institutionen.
Vrij, A. (2008). Detecting lies and deceit. Pitfalls and opportunities. (2nd ed.). Chichester: Wiley.
Vrij, A., & Semin, G.R. (1996). Lie experts’ beliefs about nonverbal indicators of deception. Journal of nonverbal behavior, 20, 65-80.
RMW's blogg 
Nu utgår jag för det mesta ifrån att folk talar sanning, men om jag funderar över om någon ljuger eller ej, brukar jag aldrig titta på hur någon säger något eller hur denna person beter sig. Det enda som jag koncentrerar mig på är om det som personen ifråga säger låter rimligt och logiskt (utifrån den rådande situationen, bör tilläggas och det kräver i sin tur att man har erfarenhet/kunskap om vad som är rimligt och logiskt i den rådande situationen).
Katarina: Jag tror att det är en ganska bra utgångspunkt trots allt, att utgå ifrån att folk talar sanning. En sund utgångspunkt. Det får liksom vara värt det att man på köpet riskerar bli bedragen. Hellre det än att gå runt och vara misstänksam och hålla distans!
Du gör nog rätt i att skippa kroppsspråket vid dina bedömningar. Kanske skulle man blunda och bara lyssna istället? Det kan faktiskt vara så att man hamnar mer rätt i sina bedömningar då. Rimligt och logiskt är vettiga kriterier. Det kan man nog komma en bit på. Men som du säger, det krävs ju att man har koll på vad som är rimligt i just den situationen det handlar om.
I studien för min masteruppsats bedömde psykologistudenter hur realistiska internernas berättelser var. Eftersom berättelserna handlade om brott så kan det ju bli svårt för kriminellt oerfarna studenter att bedöma realismen. Studien visade inte heller någon skillnad mellan internernas lögner och sanningar på kriteriet realism. Vilket ju kan ha med det att göra, att de saknade inblick i den kriminella världen.