Skrivet av: rebeccamw | 2010/03/11

Narkosen är det tredje alternativet

Foto: Hussain H. Kabani (2008)

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Så kallar teol.dr. Ann Heberlein sin självbiografi i vilken hon beskrivit sin livskamp med bipolär sjukdom. Dessa ord bör vi ta på allvar. Jag tror att Ann Heberleins ord är en väldigt bra sammanfattning av det som många människor ofta upplever som kämpar med olika former av psykisk ohälsa.

Elektrokonvulsiv behandling (ECT) används främst vid svåra depressioner där man inte lyckats få någon effekt med läkemedel. Med elektrisk stimulering framkallas under kontrollerade former ett epileptiskt anfall. Patienten är under tiden nedsövd. Elbehandling kan ha mycket god effekt vid dessa svårare depressioner.

Något ECT däremot inte verkar hjälpa mot är t.ex. personlighetsstörningar, ångestsyndrom och självskadebeteende eller annan självdestruktivitet. Trots det verkar det inte var ovanligt att patienter med den typen av problematik efterfrågar elbehandling. Såvitt jag vet är det inte heller helt ovanligt att patienter med sådan problematik faktiskt också beviljas ECT när inget annat visat sig hjälpa.

Jag vill inte dö. Men jag orkar inte leva. Hur gör man då? Vart tar man vägen när man inte vill dö men samtidigt inte står ut med att fortsätta leva? Elbehandling är såvitt jag vet den enda behandling man kan få såväl inom psykiatri som psykologin som har svaret – narkos.

En användare på Zebraforum (självhjälpsforum på webben för främst personer med självskadebeteende och/eller ätstörningar) startade för ett bra tag sen en diskussionstråd om elbehandling. Jag nämnde då att det kunde vara bra att vara uppmärksam på huruvida man önskar ECT för att man tror det kan fungera eller för att just bli nedsövd. Flera användare delade då med sig och berättade att jo, visst låg det något i det, jo, visst är det främst narkosen jag önskar mest av allt… Så var det också för mig när jag valde elbehandling för många år sen, och så är det för Märta Kajsa nu som kämpar med en instabil personlighetsstörning och bloggar om sin livskamp. Med hennes tillstånd återger jag här något väldigt kärnfullt som hon skrev i en kommentar om elbehandling:”… jag tycker det verkar så underbart skönt att bli sövd. Det är det som lockar mig. Även om det bara är för ett par minuter, och även om det inte har någon effekt på sikt. Det verkar ju oändligt mer behagligt att få sövas ner än att som i DBT sitta och riva i sitt trasiga inre…”. Det är smärtsamt att leva med ett känsligt inre, att leva med ångest som torterar tills man förlorar förståndet. Att bli nedsövd blir det efterlängtade tredje alternativet, ingenmanslandet mellan liv och död.

För något år sedan nämnde jag detta för en person jag känner som arbetar inom vården med just elbehandling. Det hade inte dröjt länge förrän han faktiskt hade stött på en patient som egentligen inte tillhörde den patientgrupp där ECT är effektivt. Så han bestämde sig för att fråga patienten om det var för narkosens skull som personen önskade elbehandling. Svaret han fick var ”ja”.

Hur hanterar man då en sådan situation som behandlare? Ska man ge patienten ECT eller inte när man vet att det i patientens ögon är narkosen som är målet och man samtidigt vet att behandlingen vanligen inte har någon effekt på patientens problematik?

Jag tror att kanske bör man låta bli att ställa den frågan till patienten om man inte är beredd att låta henne eller honom få behandlingen oavsett svaret. Statistiken och bristen på det vetenskapliga stödet rörande ECT vid t.ex. personlighetsstörningar och ångest är exakt detsamma oavsett patientens avsikt med behandlingen. Däremot kan det förhoppningsvis vara ett viktigt steg i att skapa ett gott behandlingsklimat runt patienten att man allihop kan prata öppet om hur hon eller han egentligen känner och tänker. Det tror jag blir bättre för patienten på sikt. För även om ECT:n inte har någon effekt så har man då kanske åtminstone skapat en grogrund för de goda relationer som vanligen krävs för att patienten så småningom ska orka leva igen.


Responses

  1. Jag tycker också att titeln på Ann Heberleins bok är huvudet på spiken! Man vill inte dö, men man orkar inte med livet…

    Anledningen till att jag vill testa ECT är verkligen uteslutande att få uppleva narkosen, jag har inget hopp om att det skulle hjälpa mig på sikt.

    Jag tror precis som du på en så bra kommunikation som möjligt och respekt mellan behandlare och patient. Visst är det de som har kunskapen och utbildningen, men det är våra kroppar.

  2. Jag har också upplevt den starka känslan av att inte orka, men inte riktigt vilja dö. Jag har ofta haft en väldig tur och kunnat vända mig till sömnen. Under perioder har jag sovit nästan all min lediga tid och det har varit väldigt skönt att kunna fly när verkligheten och tankarna blivit för mycket.

    Finns det något som säger att narkos inte skulle kunna vara en behandlingsmetod?
    Eller, det finns säkert en massa etik och moral och risker med att bli sövd osv. osv.

    Men jag tänker att man måste få vila ibland för att kunna orka kämpa.

  3. Jag ville inte heller dö. Någonsin. Bara inte ”leva” så som jag gjorde; ett liv som handlade om att överleva, inte om att leva.

    Det var inte jag som bad om ECT, utan det förslogs lite som sista utväg. Jag gick med på det för att jag verkligen var desperat och hade sett vilken helomvändning andra djupt deprimerade patienter hade gjort och ville ha en chans att bryta depressionen. Men det hjälpte inte, jag upplevde bara att jag blev mer deprimerad och fick migrän varenda gång. Den där korta stundens narkos var väl skön, men jag mår fruktansvärt dåligt av narkos, så med tanke på biverkningarna skulle det aldrig vara en anledning att vilja ha mer, inte när det handlar om ett fåtal minuter. Däremot minns jag att jag hade velat bli nedsövd tills depressionen var över och jag mådde bra igen; en fåfäng önskan eftersom just den processen krävde min medverkan.

    Om någon vill ha ECT enbart för narkosens skull tycker jag inte att det ska beviljas. Varför utsätta någons hjärna för elchocker och den risk det alltid innebär med både dem och nedsövning om det inte är elbehandlingen som är central? Ett större evidenstänkande när det gäller just elbehandling hade varit önskvärt, och dit hör att inte ge ECT till personer med diagnoser som inte brukar svara på det, förrän alla andra möjligheter är uttömda, och att absolut inte ge det godtyckligt.

    Samtidigt förstår jag helt och fullt önskan om vila, en stunds total timeout från sin egen hjärna, men frågan är om det här är rätt sätt.

  4. Märta Kajsa: Jag uppskattar att du delar med dig och vågar vara öppen med din kamp. Vad tror du kan hjälpa dig på sikt? Och vad har hjälpt hittills?

    Anonym: Jag tycker du har rätt i det där att man kan behöva vila ibland för att orka med att fortsätta. Men förmodligen är det precis som du säger att man inte skulle vara så villiga att ge sövning som en behandling i sig. Det skulle ju även kanske kunna förmedla till patienten att man kan ”sova sig igenom” svårigheter, vilket oftast nog går stick i stäv med vad som behövs för att man ska börja må bra. Man växer ju inte så mycket som människa av att vara nedsövd. Men kanske kunde i vissa fall hypnos eller meditativa övningar hos en leg. psykolog vara ett komplement till psykoterapin?

    Lisa: Usch vad trist att du fick så mycket biverkningar av ECTn. Men jag förstår att du ville prova, man vill ju må bra och testar det som kan funka.

    Jag håller i princip med dig om att det vore önskvärt att personer med diagnoser som vanligen inte avhjälps med ECT inte bör få den behandlingen. Samtidigt vet vi att diagnossystemet inte är utan anmärkningar och att särskilt personer med långvarig och mycket komplex problematik alltför ofta verkar feldiagnosticeras (kanske är interbedömarreliabiliteten vid dessa komplexa problem ovanligt usel?). Av det skälet tror jag, vilket du ju också öppnar för, att man ska hålla öppet för elbehandling om patienten önskar det.

  5. Det känns starkt som om du kan vara något på spåret. I början av mina ECT-behandlingar, när jag upplevde allt som fullständigt mörkt och hopplöst, tyckte jag narkosen var underbar. Nu hade iofs ECT:n en klart positiv (om än mycket kortvarig) effekt på mig, så jag är på ett sätt ganska nöjd med att jag fick den just där just då. Men ironiskt nog var det narkosen som fick mig att snart avbryta den ECT-underhållsbehandling (ett behandlingstillfälle var 2:a-3:e vecka under längre tid) jag sattes på. När jag mådde bättre blev jag paniskt rädd för att försvinna bort.

    • Nina: Och det låter ju faktiskt sunt i mina öron. Att man inte vill eller behöver försvinna bort, att man försöker undvika det. Jag skulle också tveka idag inför att bli sövd. Jag har blivit det många gånger, bl.a. för ECT men också inför enkla ingrepp (tonsiller etc). Förr tyckte jag som sagt mycket om det just för att jag slapp mig själv ett tag men idag är det annorlunda. Jag tycker det är trevligt att vara här liksom och det skulle vara så tråkigt för mig om jag inte var det.

  6. […] Rebecca skriver om hur vissa efterfrågar elbehandling inte för själva chockverkans skull, utan för narkosen. För den där korta stundens frist från sina egna tankar, sin egen tillvaro. Kanske kan det vara så att lite för många som själva efterfrågar ECT gör det av samma skäl. Jag kan inte klandra dem, för jag önskade många gånger att jag bara kunde få sova tills depressionen var över och allt var bra. Men med tanke på hur jag mådde efter den där korta behandlingen så var det inte en lösning för mig, framför allt inte som det handlade om några få minuter. […]

  7. […] kunnat dela med sig av tidigare, och här kan även de tysta göra sig hörda. Thérèse, Lisa och Rebecca har också delat med sig av sina tankar om ECT, väldigt nyanserat och […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: