Skrivet av: rebeccamw | 2010/02/06

Hur pratar vi med varandra? – Om nivåer av samtalsdjup

Foto: Hans Svensson (2008)

Jag och min nya vän satt och fikade tillsammans för ett tag sen. Hon har det ännu väldigt tufft med jämna mellanrum och kämpar med en bipolär sjukdom. Jag hade märkt att när vi träffades så försvagades hennes röst. Den blev skör och skakig. Hon lät däremot annorlunda när hon pratade med sin man över telefon. Då lät hon stark och självsäker och rösten höll. Efter att jag hört henne i ett sånt telefonsamtal frågade jag henne därför till sist om det bara är med mig det blir sådär att hennes röst låter annorlunda. Hon funderade en stund och sa sen att ja, så är det, det är faktiskt mest i sällskap med mig hon blir sådär osäker. Ojdå! Hur kommer det sig? Vad är det som händer i just mitt sällskap??

Jo, när vi pratade igenom det visade det sig att det handlar om hur vårt sätt att kommunicera hade utvecklats. Jag är väldigt orädd när det gäller att prata om svåra saker. Jag ställer frågor och är inte rädd för att möta svaret. Eftersom min vän kämpar med (och ibland för) sitt liv så har mina frågor av naturliga skäl ofta kommit att beröra just det tunga och svåra. Frågorna till mig däremot har inte hunnit komma förbi det ytliga stadiet av ”hur är det?” som jag brukar besvara med att berätta senaste nytt om mina studier. Efter någon timmes fika har det varit dags att skiljas åt och då har det djup jag lagt fokus på i mina frågor till min vän inte hunnit byta riktning till att gälla mig. Helt enkelt eftersom jag är snabbare på att ställa frågor som berör det djupa, och det djupa måste få ta sin tid och plats när man väl lyft fram det i ljuset. På så vis blev vår relation ojämlik. Jag fick veta mycket om min vän, som inte fick möjlighet att lära känna mig på samma nivå. Vem blir inte osäker av att hamna i ett sånt underläge!

Anna Kåver och Åsa Nilsonne radar i sin bok Tillsammans upp flertalet exempel på respektlöst bemötande av vänner, anhöriga och kollegor. Det kan t.ex. handla om att inte uppmärksamma personen som pratar eller vara distraherad med annat. Det kan handla om att inte delta aktivt i samtalet, att byta samtalsämne på ett okänsligt sätt eller att betrakta den andre som bräcklig eller ojämlik sig själv. Ytterligare ett exempel på respektlöst bemötande anser Kåver och Nilsonne vara att alltid inta positionen som den starka i relationen. Det kan man göra genom att inte öppna sig själv och ge motsvarande information om sig själv som man får av den andre. Som Kåver och Nilsonne själva uttrycker det: ”[att] lämna den andre i sticket genom att aldrig matcha hans/hennes sårbarhet”.

Det var detta jag gjorde mot min vän. Jag lämnade henne i sticket genom att inte dela med mig mer av mig själv och genom att aldrig befinna mig på samma nivå i samtalsdjup som hon.

När jag läste en kurs om svåra samtal i professionella möten visade föreläsaren en modell av en trappa. På ena sidan fanns en trappa nedåt som beskrev nivåer av djup i professionella samtal (som t.ex. hos en kurator, sjuksköterska, läkare eller psykoterapeut). På andra sidan fanns en trappa nedåt som beskrev motsvarande nivåer av djup i mer privata eller personliga samtal (som t.ex. i skolan, på jobbet, med vänner eller anhöriga). Det är viktigt i såväl professionella som i privata samtal att man försöker befinna sig på samma nivå som den andre för att undvika att samtalet blir obekvämt eller respektlöst.

I privata samanhang har vi alla olika lätt att förflytta oss mellan dessa olika nivåer av djup. Personligen förflyttar jag mig med lätthet till en djupare nivå. För mig känns det helt naturligt att göra. För andra kan det däremot vara mycket ovant och en del pratar rentav aldrig på den nivån med andra än med t.ex. en partner. Ingetdera är rätt eller fel. Därför behöver man tillsammans hitta en nivå där båda fungerar tillsammans och där det går att mötas. Båda kan behöva kompromissa något för att det ska bli en bra relation. En del relationer är värda det kompromissandet, andra är det inte.

När vi satt där och fikade, jag och min vän, och vi hade lagt tid på att bena ut vad som händer i våra möten så fortsatte vi sen att prata om annat. Hon tog sig platsen att ställa mig frågor med motsvarande djup, och jag övade på att ta mig ordentligt med tid för att besvara dem på ett riktigt sätt. Vi lärde oss nog båda något viktigt om varandra under den där fikan, och jag lärde mig ytterligare något viktigt om mig själv och om relationer. Den sista timman av fikan noterade jag att hennes röst hade fått samma stadga som när hon tidigare hade pratat med sin man över telefon. Vår relation hade nu blivit mer jämlik och det gav henne utrymmet att låta lika kraftfull och stark i sig själv som hon faktiskt är.

(Berättat här på bloggen med min väns tillstånd, förstås. 🙂 )


Responses

  1. Vilket spännande inlägg! Jag gillar också böcker skrivna av Anna Kåver och Åsa Nilsonne.

    Skulle du definiera dig som en nyfiken person? Vet du vad en förväntis är och är du sugen på att vara med på ett litet experiment för att se om teorin om Nextopia verkligen stämmer? Titta i så fall in på gladdagboken.se

    Mvh Lilla a

    • Lilla a: Intressant blogg du har! Jag var i alla fall tillräckligt nyfiken för att ta mig en titt på din blogg för att försöka förstå vad du menade. 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: