Skrivet av: rebeccamw | 2010/02/01

Vem vårdas på ett §12-hem, och hur funkar vården?

Vad är det för slags barn och ungdomar som vårdas på ungdomshem egentligen? Och hur bra funkar behandlingen?

Ungdomarna

Foto: Pierre Friberg (2008)

I en rapport från Statens Institutionsstyrelse (SiS) (1997) säger institutionschefen Bo Olsson att 90% av flickorna på den institution han ansvarar för  är intagna vid ungdomshemmet på grund av att ”de är rymningsbenägna och har vagabonderat”. Vidare anges att:

”[…] genomsnittsflickan […] har i tidig ålder – oftast i förskoleåldern – visat tecken på att vara socialt avvikande och ha otrygga uppväxtförhållanden. Flickorna kan ha varit dömda för våld, ha haft trasiga familjeförhållanden, komplicerade förhållanden till män till följd av sexuella övergrepp, incest eller våldtäkt eller pga att flickan använt sin kropp som betalning för allehanda tjänster.”

Enligt SiS hemsida vårdas de allra flesta barnen under lagen om vård av unga (LVU). För att omhändertas enligt LVU är man under 18 år (eller i vissa fall under 20 år). Orsaken till omhändertagandet rör vanligen allvarliga brister i barnets hemförhållanden och/eller att barnet utsätter sig själv eller andra för påtaglig fara.

I en rapport från Socialstyrelsen (2006) framgår att barnen som vårdades i familjehem eller på institution vanligen hade föräldrar som var ensamstående, arbetslösa, saknade utbildning högre än grundskola (om mödrarna hade en högskoleutbildning var detta en skyddande faktor), erhöll ekonomiskt bistånd, och hade psykiatriska eller sociala problem. Föräldrarna hade ofta utfört självmordsförsök, hade en missbruksproblematik eller en psykiatrisk diagnos.

Ungdomarnas framtidsutsikter – Hur funkar vården?

Mycket lite av den institutionsvård som finns i Sverige har utvärderats. Vi vet inte om behandlingen har positiva, skadliga eller inga effekter alls. Detta är bekymmersamt eftersom det finns risker för skadlig vård […] Dessutom är tillsynen över institutionsvården för barn och ungdomar bristfällig.

Så skriver man i rapporten från Socialstyrelsen (2006) och menar att de barn och ungdomar som tvångsvårdats på institution har mycket dåliga framtidsutsikter. Det finns t.ex.  en överrisk som är 4-5 gånger högre än för normalpopulationen att dessa barn försöker begå självmord under tonåren eller i ung vuxen ålder. Det är liknande siffror när det gäller risk för att barnen i framtiden kommer att vårdas inom psykiatrin med en psykiatrisk diagnos. Överriskerna tenderar öka ju längre tid barnen har tillbringat på institution. Detta gäller i synnerhet risken för framtida psykiatriska störningar. Överriskerna kvarstår när man kontrollerar för andra faktorer så som psykisk sjukdom hos föräldrarna. Socialstyrelsen beskriver de höga överriskerna som ”slående”.

I en uppföljande undersökning av hur det gått för pojkar mellan 13-15 år som vårdades på institution under 1991 har man funnit att 30 % av pojkarna efter utskrivningen har varit inlagda på sjukhus för självmordsförsök, missbruk eller med en psykiatrisk diagnos. Motsvarande siffror för flickorna är desamma. Ingen av de 65 pojkar som vårdades på ett §12-hem hade en utbildning högre än grundskola, och 97% av dem hade fått försörjningsstöd från socialtjänsten. Endast 20% av dessa pojkar ansågs ha ”klarat sig” på något av dessa sätt: inte dömts för brott, inte hamnat på sjukhus för självmordsförsök, missbruk eller psykiatrisk störning, sluppit leva på försörjningsstöd, eller skaffat sig en utbildning högre än grundskola.  Socialstyrelen avslutar avsnittet med följande:

Utvecklingen för de barn som hamnar inom social dygnsvård under tonåren är […] bekymmersam, särskilt för pojkar och flickor som placeras på grund av beteendeproblem. […] Utfallen av familjehems- och institutionsvård av tonåringar med beteendeproblem [är] så dystra att de aktualiserar en grundläggande fråga: i vilken utsträckning har vården (på gruppnivå) en gynnsam, neutral eller en skadlig påverkan på barnens utveckling? Svaret kan endast ges av utvärderingsstudier med hög kvalitet.

Vid 18 års ålder har mer än 25% av barnen som vårdats lång tid i familjehem eller på institution förlorat minst en av sina föräldrar till följd av dödsfall. Vid 25 års ålder har 36% av barnen förlorat minst en förälder. Dödsorsaken bland föräldrarna är vanligen självmord, en följd av missbruk eller yttre våld.

Till sist

Enligt SiS hemsida vårdas idag, 2010, barn som endast är 12 år gamla på slutna avdelningar på §12-hem. Utan insyn från omvärlden. Barnen är mycket utsatta eftersom de ofta vuxit upp under trasiga förhållanden och vanligen saknar anhöriga som ger dem den kärlek och trygghet som de behöver. Socialstyrelsen har i sin rapport från 2006 pekat ut hur allvarlig situationen är eftersom statistiken visar på mycket mörka siffror rörande dessa barns framtidsutsikter. Det verkar råda stora oklarheter rörande hur effektiv denna typ av ungdomsvård verkligen är:

”Vi vet inte om behandlingen har positiva, skadliga eller inga effekter alls […] Det finns risker för skadlig vård […] Tillsynen över institutionsvården [är] bristfällig.”

Referenser

Socialstyrelsen. (2006). Social rapport 2006.
Statens Institutionsstyrelse. (2010-01-31). Hemsidan.
Statens Institutionsstyrelse. (1997). Att arbeta med flickor på institution. Att tillgodose flickors särskilda behov av behandlingsinsatser.


Responses

  1. Jag tycker att det avslutande citatet är väldigt talande, och samtidigt väldigt skrämmande. Motsvarande förhållande råder ju egentligen med allt tvångsomhändertagande – det finns ingen kunskap om hur barnen reagerar på att vårdas långa tider på BUP heller. Eller egentligen över huvud taget – VET vi någonting om hur männsikor; barn, unga och vuxna, på lite längre sikt reagerar på långvarig institutionsvård? Det vi vet talar väl snarast emot sådan behandling, och ändå fortgår den. Helt sanslöst! Om man nu ändå gjort en uppföljning och sett att bara ett fåtal återhämtar sig hjälpligt, borde inte det vara skäl till omfattande stödåtgärder för att undvika att personen fastnar i systemet? Suck.

    • Innie: Jag håller med dig – det vi vet om tvångsvård av barn tycks tala emot användandet av den.

      En skillnad jag ser mellan barnen på BUP och barnen på §12-hem är dock detta att barnen på §12-hem verkar ha en mer trasig bakgrund och ännu sämre förutsättningar att utgå ifrån. Man skulle rentav möjligen kunna se det som en klassfråga. Jag skulle tro att de barn som vårdas på §12-hem i större utsträckning än BUP-patienterna kommer från arbetarklass/underklass. Kanske är det också därför samhället accepterar särskilt hårda tag mot dessa barn? Jag är tveksam till att anhöriga skulle acceptera samma typ av stränghet och förlegade ”uppfostringsmetoder” på BUP.

      Något som Socialstyrelsen påpekade i sin rapport är även att eftersom föräldrarna tenderar dö i förtid och eftersom vården i nuläget rentav riskerar förvärra barnens framtidsutsikter så kan det möjligen vara värt att låta barnen få mer tid med sina föräldrar. Istället för att man skiljer dem åt med tvång. I vissa fall har de säkert en poäng i det.

      Mer än en fjärdedel av barnen som vårdades lång tid på §12-hem hade förlorat minst en förälder redan vid 18 års ålder (jämfört med 3,6% bland jämnåriga i normalpopulationen).

      • Jag tror absolut att det är en klassfråga. Vi i Sverige luras många gånger till att tro att indelning i olika samhällsklasser är något förlegat och att vi i dagens svenska samhälle är mer öppna och toleranta än så. Men det räcker med att läsa en samhällsgranskande undersökning för att inse att så inte förhåller sig. Vår klasstillhörighet har en inverkan på hur vi betraktar oss själva, vår framtid och vår omvärld samt på hur omvärlden betraktar oss.

        Om det är så att majoriteten av de barn som vårdas på §12-hem kommer från de ”lägre” klasserna, låter det som en mycket logisk beskrivning – sett till forskningen om sociala klasser. Om jag låter tankarna spinna vidare rent generellt: Kanske beror denna snedfördelning i placeringen av barnen på att de sociala myndigheterna är mer benägna att tro att den hemmiljö i vilken barnet från den så kallade underklassen vistas, är mer skadlig för barnet ifråga och har större negativ påverkan på barnets mående än den miljö i vilken barnet från medelklassen+ befinner sig? Eller kanske för att föräldrarna eller omgivningen i medelklassen+ ofta uppmärksammar ett berört barns dåliga mående på ett tidigare stadium, jämfört med omgivningen i den s.k. underklassen? Eller kanske för att föräldrar ur medelklassen+ är mer insatta och medvetna om vad vården kan ge och har därmed möjlighet till ett större engagemang i sitt barns vårdprocess?

  2. Då jag inte alls har någon kunskap eller är insatt i fråga, är mina frågor förmodligen basala och kanske även naiva:

    Om det är barnens trasiga barndom som är den grundläggande orsaken till att många barn tvångsvårdas på §12-hem, varför kan man inte se till att barnen får den omsorg och hjälp, som deras föräldrar inte klarar av att ge dem, i en annan form? Hur är det exempelvis med stöd- eller fosterfamilj? Väljs dessa alternativ bort då de redan har prövats och misslyckats (och därför anses vara ”uttömda”) eller finns det andra orsaker till varför man väljer att låsa in barn istället för att, under en kortare eller längre tid, låta dem bo i en fungerande familj? Och varför griper man inte in tidigare, innan barnet har kommit in i tidig tonår? För brister i familjeförhållandena (och följder av dessa), finns väl oftast redan från början?

    Hur stora försök görs från bvc, dagis och förskolas sida för att fånga upp dessa barn och försöka ge stöd till deras föräldrar? Eller görs detta men på fel sätt?

    Och slutligen, vad kan och skall vi, allmänheten, göra?

    • Katarina: Väldigt bra frågor!

      Jag tror att det magiska ordet när det gäller anledningen till att barnen placeras på slutna avdelningar på §12-hem ofta är ”vagabonderande”. Dvs barnen har rymt hemifrån mycket och på så vis behövt söka sig till platser där barn inte bör vara (t.ex. på gatorna eller sovandes i trappuppgångar etc). Det är detta rymmande man vill få stopp på genom att placera barnen på låsta avdelningar. Fosterfamiljer eller öppna avdelningar anses nog inte vara ett alternativ i det läget.

      Själv placerades jag i fosterfamilj långt ute på landet efter 6 månader på institution. I den familjen gällde dock hembränt och lite småfifflande med stöldgods. I två av de tre grannhusen bodde personer som var kriminellt belastade, hade egna cannabisplantor, rökte på, tog amfetamin och drack hembränt flera gånger i veckan. Efter bara några veckor i fosterfamiljen hade jag inlett ett förhållande med grannen som var nio år äldre och missbrukare. Brister som dessa i fosterhemsmiljöer tycker jag man hör om väldigt ofta tyvärr.

      Betydelsen av tidigt ingripande, dvs när barnen är små, kan inte nog betonas. Men detta är i praktiken svårt tror jag, och komplicerat. För hur vet man med all säkerhet vad som försiggår i en annans hem?

      Så vad kan man som allmänhet göra? Jo, detta är vad jag spontant tänker på:

      1) Bli en frivillig samhällsarbetare. Genom RFS kan man t.ex. vara med i en besöksgrupp som besöker barnen på §12-hem, bli kontaktperson åt barn eller vuxna som har det tufft, bli lekmannaövervakare, etc. Läs mer på Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare: http://rfs.se/

      2) Var foster- eller stödfamilj. Inte för pengarnas skull utan för barnens skull. Man kan vara foster- eller stödfamilj även som ensamstående. För att bli det kontaktar man socialtjänsten.

  3. Tack för ditt svar!

    Ja, olämpliga fosterhem är nog ett oerhört stort problem. Jag visste inte att den ekonomiska ersättningen till fosterfamiljer var så hög. En snabb googling visar att det rör sig om betydliga månadssummor. Man skulle önska att vuxna fattade beslut om att ta hand om en barn enbart för barnets skull, men det är väl till att vara naiv att tänka så. Nu under kvällen har jag tillbringat lite tid med att läsa dokument publicerade av Socialstyrelsen rörande omhändertagna barn – den presenterade faktan i dessa skrifter är oerhört skrämmande.

    Angående eget initiativ: Sedan ett par år tillbaka, har jag faktiskt allvarligt funderat på att inledningsvis engagera mig som kontaktperson samt att i framtiden bli foster- eller stödfamilj. Hittills har det förstnämnda hindrats av mina långa arbetsdagar och det sistnämnda inte varit möjligt till följd av det oregelbundna liv som jag för tillfället lever, men inte länge till hoppas jag.

  4. Rebecca, tack för din text och KatarinaM, ditt resonemang är intressant. Hade man accepterat dessa ytterst dåliga siffror som Rebecca redogör för om det hade varit borgarklassens barn som ”vårdats” på dessa institutioner?

  5. Hej!
    Jag som inte är speciellt insatt i det här området hade inte helt lätt att hitta på information och uttalande. Tack för att du har styrka att skriva om dina erfarenheter och vad du vet.
    Det är chockerande att läsa om hur ungdomar tvångsvårdas. Det du beskriver om tvångsvård tycker jag låter helt oacceptabelt och utan egentliga grunder.
    Svarar gärna igen när jag läst lite mer.

    • Karin: Hej Karin, tack för din kommentar! Om jag förstår dig rätt så söker du just nu runt efter information om tvångsvård av ungdomar. Återkom i så fall gärna och berätta vad du mer får veta! Jag är själv inte överdrivet insatt i ämnet utan pratar främst utifrån egen erfarenhet plus då den information som jag återgett ovan som jag hittade vid en enkel googling. Jag delar din uppfattning om att det är oacceptabelt att tvångsvården av barn och unga bedrivs på så sätt som jag beskrivit. Du är varmt välkommen att höra av dig igen.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: