Skrivet av: rebeccamw | 2010/01/19

Hälften av barnen som har kontakt med BUP riskerar kriminalitet

Nästan hälften av de ungdomar som vårdas inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) får senare en missbruksrelaterad diagnos och/eller döms för brott. Detta rapporterar med.dr. Ulf Engqvist från Karolinska Institutet i sin avhandling som beskrivs i nr 4 av Statens institutionsstyrelses tidning SiS i Fokus. Engqvist följde upp hur det hade gått för 1400 barn och ungdomar som hade vårdats inom BUP i Jämtland någon gång mellan 1975 och 1990. Den typiska BUP-patienten i studien kom från en familj med psykosociala problem och var en 14-årig deprimerad flicka eller en 10-årig pojke som hade svårt att sitta still, bråkade i skolan och hade problem med kompisar.

Varannan pojke och var femte flicka som var i kontakt med BUP hade senare dömts för brott. Det var vanligare att barnen utvecklade missbruk eller dömdes för brott än att de senare vårdades inom vuxenpsykiatrin. Detta gällde främst pojkarna.

Viktigaste riskfaktorn för att senare dömas för brott var betendestörningar, relationsproblem, splittrade familjer respektive problem i skolan. Två faktorer under den tid som barnen var i kontakt med BUP befanns vara särskilt viktiga när det gällde att predicera för tidig död: problem i skolan respektive beteendestörningar.

Den vanligaste typen av brott som begicks var t.ex. snatteri, olovlig körning, inbrott, rattfylla och narkotikahantering. Nästan 60% av de som dömts för brott hade också återfallit i brott, dvs begått brott vid upprepade tillfällen. 2/5 av barnen hade en tidig brottsdebut (under 18 år), och stod för nästan 60% av de brott som begåtts. Personer som senare diagnosticerats med schizofreni hade inte begått brott i högre utsträckning, men när de hade begått brott så handlade det oftare om våldsbrott.

Vilka slutsatser kan man dra av detta? Den viktigaste slutsatsen är nog att det finns skäl för BUP att se över om det finns något de kan göra annorlunda.

Ulf Engqvist kritiserar att BUP domineras av ett psykodynamiskt synsätt och menar att det kan innebära att dessa barn i riskzon kanske inte får den hjälp de behöver gällande sina sociala problem. Även Engqvist pekar på vikten av att BUP tar till sig av studiens resultat och ser över hur de kan hjälpa de här barnen.

I fredags fick jag av en händelse sett en kort intervju på TV med Mia Törnblom, författare och personlig coach men också f.d. kriminell och drogmissbrukare. Hon tillfrågades om hur hon gör vid sina föreläsningar för att övertyga ungdomar om att de inte bör prova droger. Hennes svar blev ungefär så här: ”Jag snackar aldrig på det viset för de skulle inte lyssna ändå. Det jag säger är att även om de provar droger och även om de fastnar i ett missbruk, så går det alltid att ta sig ur det. Det går ALLTID att ta sig ur det.”.

Som barn kan man inte påverka mycket. Då är det de vuxnas ansvar att hitta vägar att nå fram till barnet. Som vuxen däremot har man ansvar för att välja att kämpa för en konstruktiv förändring. Den vägen behöver man finna styrka att välja oavsett vad som har hänt och även om någon borde ha ingripit tidigare och hjälpt en. Författaren Elisabeth Rynell i romanen Hohaj: ”När min tanke fått fingrar, fått grepp, ska jag ta mig härifrån. Jag ska gå, in i mitt liv igen. Det är vad en människa måste.”


Responses

  1. Vad tror du att BUP hade kunnat göra annorlunda, eller kanske, vad hade hjälpt dej där och då? Hade någonting kunnat bromsa/helt förhindra att du hamnade i det kriminella/missbruket? Och är det BUP som ska ”genomföra” åtgärderna också, eller ska de slussa vidare? Vore jättespännande att höra hur du tänker kring ungdomar och prevention!

    • Innie: Felbedömningen (som jag nämnde ovan) innebar t.ex. att jag ofta blev ignorerad och att man satte hårdare gränser gentemot mig som innebar straff om jag överskred dem. Det var kontraproduktivt. BUP såg heller inte att min relation till min mamma på många sätt var väsentligt mer trasig än den till min pappa (vilket är min högst subjektiva upplevelse naturligtvis). Det blev svårt för mig att samarbeta med BUP som hade ett nära samarbete med min mamma.

      Hade man inte tolkat situationen så fel så tror jag faktiskt att det hade kunnat gå bra och att spiralen hade kunnat brytas där. Jag var inte omöjlig, men min tillit till vuxna var i botten och försämrades ännu mer när man feltolkade situationen.

      En annan sak är att man flera gånger lovade mig t.ex. att jag skulle få bo kvar på ett ställe, men att man ändrade dessa beslut så snart jag testade om det var sant. En människa som blivit sviken mycket kan förväntas försöka testa om nya löften håller. Då är det ännu viktigare än annars att inte göra ändringar i sina löften, att inte göra det möjligt för en person att ”straffa ut sig själv”. Detta är det som till slut förändrade mitt liv, att jag träffade en samtalsterapeut som fanns kvar även när jag skrek, slutade gå dit, tog knark på hennes toalett, riggade en snara för mig själv när jag var inlagd, skadade mig själv, började begå brott igen, kom dit och var påtänd, osv. Jag testade henne i fyra år, och hon stod pall för det. När jag var 14 år hade det inte behövts fyra år av testningar. Det hade räckt om man stått pall i kanske några månader. Det min samtalsterapeut gjorde när jag var vuxen hade också BUP (och andra vuxna) kunnat göra när jag var barn.

      • Det är konstigt hur ofta man hör just det, varför lär sej aldrig sjukvården? Så många uppger att just runtslussandet mellan olika vårdenheter har varit förgörande i den egna behandlingen, och att när man väl hittat DEN DÄR människan som stått kvar no matter what så har det kommit att vara avgörande. Jag kan verkligen förstå att det är frustrerande att ha en klient som inte talar, som fortsätter skada sej, som skiter i överenskommelser osv. men till och med för en lekman borde gränsprövandet vara uppenbart? Om man dessutom slussats runt under lång tid kan man inte längre förvänta sej att en trasig människa ska knyta an på tre tillfällen innan man kastar in handduken och skickar patienten vidare, i en ännu trasigare förpackning. Men uppenbarligen är det svårt att både förstå och praktisera. Ruskigt svårt =/

  2. tjenna , jag mins när jag var mindre hamnade på bup för jag har sjukdomen adhd , jag gick med i ett gäng redan i 12års ålder vi började med små saker typ som vandaliserin misshandel sånt , sen vart det bara värre och värre brott till slut satt jag 2år på ungdoms anstalt för rån och narkotikabrott det är inget man vill , alla ungdomar som sitter och sejer gangster livet är för riktiga grabbar dom är tuffa så äre inte du måste gå på droger för att orka allting , du lever med hot över dej hela tiden , har sutti 5 gånger i fängelse man gråter när man sitter där, så ungdomar gå skola och få bra betyg välj inte kriminela livet det är ingen dans på rosor som ni tror , komme ut för min förra volta för 1år sen satt inne 6år då ,och får hjälp nu med att komma mej ur kriminelaiteten nu , så ungdomar gå skola och få bra jobb ,

    • fuck the life: Jag uppskattar din kommentar, och hoppas du besöker bloggen igen. Det låter verkligen som att du har haft det riktigt tufft, men också som att du har erövrat stor självinsikt. Jag önskar dig verkligen all lycka i din fortsatta kamp för ett värdigt liv, och vill ge dig cred för att du berättar om din bakgrund och nu verkar vilja använda dina erfarenheter för att hjälpa andra med liknande problematik. Det behövs!

      Med värme,

      Rebecca


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: