Skrivet av: rebeccamw | 2009/12/08

Skillnaden mellan att vara psykolog- och psykologistudent

Skillnaden mellan psykologprogrammet (där en psykologstudent läser) och de fristående kurserna (där en psykologistudent läser) är stor. Det är två helt olika utbildningar.

Om man läser till leg. psykolog så läser man ett femårigt program med klinisk inriktning som bl.a. innehåller testningar (minne, intelligens, etc), klientarbete och psykopatologi (t.ex. psykiatriska diagnoser). Utbildningen avslutas med en hel termins uppsats.

Om man däremot läser fristående kurser så är de uttalat forskningsinriktade, dvs studenten förbereds inför att läsa forskarutbildningen och ganska mycket vikt läggs vid forskningsmetodik och statistik. Man kan välja att läsa tre år och därefter ta ut en fil.kand. examen, fyra år och ta ut en fil.mag. examen, eller fem år och ta ut en masterexamen (för gamla rävar är fil.mag. och master samma sak, för nya och fräscha rävar är skillnaden ett års längre studier och en halv termins längre uppsats). Om man läser tre år så skriver man en halvtermins uppsats. Om man läser fyra år skriver man två halvtermins uppsatser. Läser man fem år så skriver man (vanligen) en halvtermins uppsats plus en heltermins uppsats. När man läser fristående kurser i psykologi så har man inte alls lika mycket schemalagd tid som på programmet. Tanken är som jag har förstått det att man ska lära sig att arbeta självständigt och disciplinerat eftersom det är så forskarens arbete ser ut.

Här i Göteborg innehåller de fristående kurserna i princip ingen klinisk psykologi överhuvudtaget. Detta ser dock olika ut på olika håll i landet. När jag t.ex. kikat på rättspsykologikurserna i Stockholm så består forskargruppen där av leg. psykologer och i linje med det har de även ett mer kliniskt fokus på sina kurser. De lägger vikt vid t.ex. berättande och bearbetning av traumatiska minnen, äkta och simulerad minnesförlust, läs- och skrivsvårigheter bland personer som är engagerade i kriminalitet, neuropsykiatriska funktionshinder och rättsmedicin.

Rättspsykologikurserna här i Göteborg däremot ser annorlunda ut. Ingen i forskargruppen här har läst psykologprogrammet, alla har läst med forskningsinriktning från början (dvs de fristående kurserna). Sålunda blir utbildningen därefter. I Göteborg läggs fokus på tillförlitlighetsbedömningar och lögndetektion, juridiskt beslutsfattande, falska erkännanden, kognitiva felkällor (t.ex. tunnelseende i brottsutredningar), vittneskonfrontationer och förhörs- och intervjumetodik.

På en del håll är det tydligen en viss schism mellan den kliniska psykologin och den mer hardcore forskarpsykologin. Man kan t.ex. ha lite olika sätt att se på hur forskning bäst bör bedrivas. För att söka till forskarutbildningen i psykologi så kan man dock ha läst antingen fem år på psykologprogrammet eller fyra år på fristående kurser. Man kan alltså komma dithän om man vill på vilken som helst av vägarna. Forskarutbildningen är på fyra år och är den högsta akademiska utbildning som finns. När man tar examen därifrån så blir man filosofie doktor (fil. dr.) i psykologi. Om man även läst psykologprogrammet och gjort sin arbetspraktik efter utbildningens slut så brukar man också behålla titeln ”leg. psykolog”, dvs man har då två titlar.


Responses

  1. Och bara för att göra det ännu mer komplext är forskningen här i Lund indelad i sex huvudområden, varav ett är just klinisk psykologi. Den kliniska forskningen bedrivs inte både utav psykologer och psykologiforskare, men psykologerna är i minoritet inom forskningen på hela institutionen. Det är på den kliniska avdelningen som forskningen om självskadebeteende finns tillsammans med övrig psykopatologi
    http://www.psychology.lu.se/o.o.i.s/13300

    Förresten, hur vanligt är det med lic. examen i Göteborg? Och har det femte integrerade året tagits bort helt, det som tidigare bestod av obligatorisk undervisning?

  2. Jag instämmer inte med ditt inlägg. 😛 De fria kurserna innehåller moment i klinisk psykologi. Skillnaden är att man inom programmet fördjupar sig i vissa tillämpade områden av psykologin – och man tränar på att tillämpa dem själv. Detta inkluderar förutom klinisk psykologi också arbetslivets psykologi och pedagogisk psykologi. Psykologprogrammet är ingen utbildning för just kliniska psykologer. Det är specialistutbildningen till för.

  3. Innie: På vår institution så får man tydligen högre lön när man tar en lic., så här brukar man nog göra det. Din andra fråga: Jag tror att första året på forskarutbildningen här består av obligatoriska kurser, såsom en väldig massa statistik. Sen tar det tydligen ofta fem år med forskarutbildningen om man även undervisar, vilket nog går utöver själva utbildningen egentligen. Det beror kanske lite på hur man har lyckats få ordning på finansieringen?

    Anonym: Hmm, men är det här i Göteborg du menar att det ingår klinisk psykologi i de fristående kurserna? Jag vet ju som sagt att det ser olika ut på olika orter (i t.ex. Uppsala läser studenterna tydligen rentav tillsammans i en eller två terminer), men just här i Göteborg upplever jag att skillnaden mellan programmet och de fristående kurserna är särskilt stor. Jag känner inte alls igen det du beskriver, men jag har ju alltså bara läst här på GU.

  4. Okej, men undervisningen är i grund och botten valfri i alla fall? När mamma doktorerade är jag 99% säker på att undervisningen var obligatorisk och skulle utgöra 20% av deras forskarutbildning som då var 5 år. Helt enkelt för att de senare skulle kunna få anställas som lektorer (blir det väl? eller adjunkter? ) Men hon disputerade ’93 vid Linköping så kanske har reglerna ändrats sedan dess 🙂 Jag har sett det där femte året på något universitet nyligen, men annars står det onekligen oftast att forskarutbildningen är fyraårig. Man får väl tro på det då 😉

  5. Innie: På de institutitioner i gbg där jag känner doktorander ingår 20% obligatorisk undervisning.

    Rebecca: Vad tycker du om ‘et då? Skulle du vilja ha in mer klinisk psykologi? Är det bra att, som Uppsala, integrera program och kurser?

  6. Innie: Som jag har förstått det går det i vissa fall att förhandla bort undervisningen här på min institution. Hur det fungerar på andra håll vet jag inte. Det är nog dock inget man kan räkna med. Kan nog vara kopplat till varifrån man får sin finansiering, tradition på insten, resp. vilket behov som finns av lärare. Gissar jag. Vill du undervisa eller slipper du gärna?

    Amanda: Nej jag skulle inte ha läst psykologi om jag behövt läsa en massa kliniska bitar. Det enda jag förr visste att jag INTE skulle läsa på universitetet var psykologi. Sen felplacerade jag kurserna i min första ansökan och råkade komma in på Rättspsykologi 1. Försökte byta men det gick ju inte. Efter typ 9-10 veckor där så visste jag att det var det jag ville syssla med tills jag går i pension. Då kändes det enklast att bli kvar på insten och läsa allt där till min examen. 😉 Men det kliniska intresserar mig inte så värst alltså. Trots det ska jag dock till våren läsa en 10 veckors-kurs i psykologisk testning… 😛

  7. @ Anonym:

    ”Psykologprogrammet är ingen utbildning för just kliniska psykologer. ”

    Visserligen inte bara specifikt för klinisk psykologi men det är ett av de områden som psykologen är skolad i. Ingen annan grundutbildning har lika mycket kompetens inom detta område som psykolog. Inte socionomen, sjuksköterskan, läkaren eller andra.

    Skillnaden mot fristående kurser (det jag fått veta om dem) ligger på fokus på tillämpning.

    • Tore: Men om man vet att man inte vill syssla med klinisk psykologi alls så finns det väl ingen anledning direkt att läsa just programmet? Eller vad tycker du (som väl läser till just psykolog?)?

      • Hej!

        Jag är färdigbakad sedan förra juni. Nej, vill man inte arbeta med utredningar, bedömningar, behandling av olika slag så är det rätt menlöst att gå utbildningen. Men det är å andra sidan ganska brett och kan handla om många olika saker. Rättsmedicinska utredningar gällande personlighet, neuropsykologiska funktioner, t.ex.

        Kul för övrigt att du skriver mycket som visas på psykologstudent.se (ledde den sidan förut). Kör på! Jag har själv sett fördelarna med att synas på nätet. Hoppas det funkar bra för dig också.

  8. Jag har ju precis börjat läsa på psykologprogrammet i Linköping och vet inte riktigt hur det ser upp i åren, men det låter konstigt om psykologistudenter skulle ha färre föreläsningar än psykologstudenter, i alla fall om man ser till Linköpings psykologstudenter. Vi läser enligt PBL (problembaserat lärande) och eftersom vi arbetar mycket i basgrupper (en varje/varannan vecka) med handledare så har programmet inte råd att ge oss mer en ca en föreläsning/vecka. Dessutom finns det ju massor med tankar kring det självständiga lärandet som gör att de inte heller tycker att vi ska ha föreläsningar så ofta.

  9. Therese: Oj! Bara ett par gånger per vecka? Det kanske är jag som har missuppfattat på den punkten. Jag har förstått det som att de som läser programmet, här i stan, har massor av grupparbeten och övningar så att de är i skolan nästan varje dag.

    Tore: Ja jag har sett ditt namn lite överallt på psykologstudent.se. Användbar sajt! Gillar att det är så många psyk-bloggar som samlas där, så det blir lättöverskådligt. Så vad valde du för inriktning i ditt yrkesliv? Blev det kliniskt?

    Ang. tillämpningen som du (och Anonym) varit inne på så är jag beredd att köpa det. Fast det gäller ju åt båda håll. På programmet lär man sig kanske främst att tillämpa kliniska grejer, medan man på fristående kurser främst lär sig att tillämpa statistiken och forskningsmetodiken, t.ex. genom att man skriver fler uppsatser (om man fortsätter till avancerad nivå vill säga). Olika inriktningar helt enkelt.

  10. Kort inlägg:
    PBL är vanligt förekommande vid Linköpings univ. – det är deras ”grej”. Anatalet förel’snningar för bl.a. psykologsstudenter i Linköping kan därför skilja sig (markant?) från andra universitet.

    / Robin

  11. @ Therese: Ja, det stämmer bra att vi har få föreläsningar. Tyvärr. Men det egna drivet är helt klart viktigt. Vi blir lite annorlunda som psykologer tycker jag. Lite mindre koll på vissa saker, bättre på andra och rätt drivna och framåt.

    @ Rebecca: Tack! Jag har nog inte valt ännu. Det beror en del på rådande konjunktur och vad det kommer att finnas för möjligheter. Men psykologisk behandling är ruggigt kul och givande.

    Jo, det är olika mellan tillämpat/teoretiskt. Skillnaderna i fördjupning vet jag inte hur det ser ut mellan olika kurser/program. Vi gjorde en RCT jämförande KBT/ACT vid tinnitus för 90 personer som vår D-uppsats/examensuppsats. Men det kunde helt klart vara än mer fokus på metod/statistik. Det blir mindre tillämpning. Vi har egentligen ingen C-uppsats.

    Tore

    • Tore: Vad är RCT och vad kom ni fram till i er studie? Förra nyår firade jag i Uppsala. En av gästerna där var en psykolog som är doktorand, möjligen i Linköping(?). Hennes forskning rörde just tinnitus och KBT har jag för mig.

      • Ja, det var min andra handledare under vår exuppsats. RCT är förkortningen för randomiserad och kontrollerad studie. Vi hade tre stycken armar i studien och vi behandlade personer med tinnitusproblem (ej fokus på att ta bort tinnitus) med ACT, KBT och kontrollgrupp. Det var en studie med fokus på att kolla om ACT över internet var lika gångbart som tidigare KBT-modell. Det gick bara bra med ACT också.

  12. Tore: Aha, jag har lyckats missa att det finns en förkortning för det. Jag som undrade om det var en särskild statistisk metod samtidigt som jag inte kunde släppa taget om tanken på Rational Choice Theory. 😛

    ACT verkar vara den nya stora grejen. Hade en föreläsare som misstänkte att det skulle slå ut DBT som metod. ACT verkar ju vara mindre resurskrävande om jag förstått det rätt.

    • Det går trender i allt. ACT är helt klart stjärnan på himlen just nu. Man går tillbaka till behavioristiska rötter och lägger till ny grundforskning (RFT).

      ACT har nog inget särskilt forskningsstöd för emotionellt instabil personlighetsstörning i nuläget. Så DBT kommer säkert att finnas kvar länge. Men KBT i stort kommer säkert att påverkas av ACT. Eller kanke en allmän trend mot att använda sig av acceptansstrategier och inte specifikt ACT eller DBT. Om fem år eller så får vi se..


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: