Skrivet av: rebeccamw | 2009/12/05

Översiktsartikel om misstänktas lögner och sanningar

I metodkursen jag läser håller jag på med en översiktsartikel som ska vara en del av introduktionen till masteruppsatsen. Jag skriver om hur de utsageanalytiska verktygen CBCA och Reality Monitoring (RM) fungerar på utsagor av misstänkta. Har samlat ihop alla de studier som hittills verkar vara de enda som gjorts runtom i världen – 10 stycken. I de tio är två av studierna baserade på exakt samma försöksdeltagare och endast några oberoende variabler har ändrats. Så i praktiken kan man säga att det snarare gjorts 9 studier.

I sju av de nio är de misstänkta personerna skolbarn eller universitetsstudenter som fått låtsas begå ett etiskt korrekt ”brott”. ”Brotten” kan t.ex. handla om huruvida man suddat ut viktiga matematiska formler från svarta tavlan, eller huruvida man tagit pengar från en plånbok (som man blivit ombedd att göra som del av experimentet).

I de andra två studierna har man haft personer med kriminell erfarenhet som försöksdeltagare (i båda fallen var det fängelseinterner). I den ena studien lät man internerna se videoklipp som de sedan skulle ljuga eller tala sanning om inför en annan person. I den andra studien fick interner berätta sant om ett brott de begått och dömts för, respektive även berätta varsin lögn som skulle handla om en stöld de aldrig begått (men som de skulle erkänna falskt).

I dagsläget används CBCA i princip på rutin i Tyskland i alla ärenden som rör sexuella övergrepp mot barn. Det är då barnets utsaga som analyseras för att bedöma hur troligt det är att utsagan är sann. Även i Sverige görs motsvarande bedömningar av målsägandeutsagan fast då utan psykologisk expertis, dvs det är domarna coh nämndemännen själva som gör bedömningarna. Detta görs särskilt i mål som rör sexuella övergrepp mot barn och vuxna och våld i nära relationer (se min c-uppsats om Högsta Domstolens kriterier för sanna utsagor). Liknande bedömningar görs även i asylärenden där den asylsökandes trovärdighet ska avgöras (återigen handlar det alltså om bedömningar som görs av domare och nämndemän och utan hjälp av vetenskapligt beprövade verktyg så som CBCA eller RM).

När jag säger till folk att jag intresserar mig för lögndetektion och hur man kan analysera vad någon säger för att bedöma sanningshalt så brukar jag mötas av skratt och leenden. Folk tycker väl lite att det är humbug och oanvändbart. I själva verket är detta något som man sysslar med dagligen inom rättsväsendet – att analysera vad målsäganden, vittnen och misstänkta berättar för att kunna bedöma utsagornas tillförlitlighet. Ofta i denna typ av ”utsagemål” saknas annan bevisning så som vittnen. Ord står mot ord, och det är då främst den målsägandes berättelse som analyseras.

Kan motsvarande analys göras även på utsagor av misstänkta personer? Det är vad jag försöker ta reda på i min översiktsartikel och i min masteruppsats. Den förstnämnda ska vara klar och inlämnad den 10 januari. Masteruppsatsen ska vara klar i maj.

Referenser

Bond, G.D., & Lee, A.Y. (2005). Language of lies in prison: Linguistic classification of prisoners’ truthful and deceptive natural language. Applied Cognitive Psychology, 19, 313-329.

Lee, Z., Klaver, J.R., & Hart, S.D. (2008). Psychopathy and verbal indicators of deception in offenders. Psychology, Crime & Law, 14, 73-84.

Schelin, L. (2006). Bevisvärdering av utsagor i brottmål. Doktorsavhandling. Stockholms Universitet: Juridiska institutionen, Stockholm.

SOU (2009:56). Den nya migrationsprocessen. Slutbetänkande av Utvärderingsutredningen. (SOU 2009:56).

Vrij, A. (2008). Detecting lies and deceit. Pitfalls and opportunities. (2:a upplagan). Chichester: Wiley.


Responses

  1. Du skrev för ett tag sedan att minst intresse på din blogg var det när det handlade om rättspsykologi (om jag minns rätt). Jag ville bara säga att jag tycker att det är SUPERINTRESSANT att läsa det du skriver om det och att det har fått mig att tänka på hur man minns och bedömer sanningar i rättssalen (vittnen och domare) lite då och då när jag läser psykologi (senast på föreläsningen i måndags som handlade om perception). Tack för att du delar med dig av din kunskap!

    • Therese: Vad roligt att du tycker det är intressant med rättspsykologi! Dig ska jag tänka extra på hädanefter när jag skriver något om det.

      Jag har en tendens att bli uppslukad av sånt jag engagerar mig i, oavsett vad det är. Därav mitt rättspsykologi-nörderi. 🙂 Men jag tycker om att vara glad och engagerad och entusiastisk så jag brukar passa på att leva mig in i det.

  2. En fråga som väcktes när jag såg länken på Facebook och som inte berör själva ämnet för inlägget ovan: Du vet att jag hyser respekt för din konsekvent och kompetent genomförda förkovran i en smal men icke desto mindre viktig disciplin (den ovannämnda). Samtidigt kan jag inte låta bli att undra över om du aldrig blir rädd att tröttna på ett så begränsat utsnitt av verkligheten? Den typen av funderingar satte stopp för min egen akademiska karriär; jag insåg att jag aldrig skulle kunna vara någon disciplin trogen i längden. Jag skulle varit tvungen att välja bort så mycket annat som jag finner lika intressant. Det sägs att filosofen Kant och hans samtida var de sista som i princip kunde överblicka hela vetenskapen. Nu är det definitivt inte möjligt längre – antingen har man en amatöristisk helhetsbild eller så är man specialist på en smal spalt i spektret. Hur är det med dig själv? Tror du att du löper någon risk att bli fackidiot? Kommer du någonsin sakna det du valde bort, det som hade krävt ett annat sammanhang? Jag tror varje vetenskaplig eller konstnärlig gärning har ett drag av besatthet med avgörande betydelse för livets mentala aspekt. Och det tycker jag gör de där frågorna särskilt aktuella. De är liknande för politiker eller företagsledare men de skulle formuleras lite annorlunda. Har du någon åsikt?

    • Janne: Du har rätt i att jag väljer bort saker i mitt liv för att kunna satsa på rättspsykologin och det akademiska. Sånt jag för tillfället väljer bort för att kunna satsa på mina studier är t.ex. lugn och ro, hus på landet, pilgrimsvandringar, resande och mitt skrivande.

      Om 35 år, 8 månader och 26 dagar är tanken att jag ska gå i pension. För en del är sådana tankar konstiga, men för mig är de självklara och trösterika. Nu ägnar jag cirka 8-9 år åt universitetsstudier, varav snart hälften är avklarade. Efter det kommer jag att behöva göra nya val när det gäller livsinriktning, och hur mycket tid jag vill lägga på arbete, familj, fritid och mig själv. Jag tror det är viktigt att med jämna mellanrum fatta nya beslut om hur man vill leva sitt liv. Än finns mycket tid kvar, samtidigt som den är begränsad. Både och på gott och ont.

      Det är en sorg för mig att jag valt bort filmen, som jag trodde att jag skulle ha satsat på. Samtidigt känner jag att jag utvecklas på ett sätt inom universitetet som jag just nu behövde mer. Det är den utmaning jag behövde för att växa som människa. Vad jag behöver om några år för att fortsätta växa får jag se över när det är dags, och fatta nya beslut utifrån det. Om jag skulle försökt välja både film och rättspsykologi så skulle mitt liv nog känts väsentligt mer ljummet än eldigt och levande som nu.

      Hur känner du själv, som gjorde tvärtom och satsade på filmen istället för universitetsstudierna?

      • Jo, du har nog rätt i att en splittring av intresseinriktningen kan spä ut passionen. Personligen har jag alltid behövt den bromsen och försökt undvika andra monomanier än mina hjärtslag. Jag valde aldrig filmen, ej heller valde den mig. Jag stötte helt enkelt på den rörliga bilden som uttryckssätt medan jag utan särskild entusiasm utbildade mig till journalist. Upptäckte att det språket ligger för mig. Samtidigt var jag, och är fortfarande, tämligen kritisk till film som konstform. Och så blev vi ett omaka par, en mesallians. Jag gillar egentligen inte bildens färdigtuggade budskap och lättköpta förförelse, ser den som bäst lämpad för ren konsumtion och inget annat. Filmen kräver inte som det skrivna ordet att man gör sina egna bilder och planritningar, att man är medskapare och lägger sista handen till verket.

        Men det är just den där kritiska inställningen som gör att jag kan hålla på med film utan dåligt samvete. Jag skulle inte vilja ägna mig åt något som förfört mig och gjort mig okritisk. Att bara påverka folk och få dem att gråta eller skratta i största allmänhet ter sig tämligen meningslöst, att måla med bred pensel och stor budget sakens egen skull. Snarare vill jag använda publikens beredvillighet att känna stort till att få den att se något väsentligt, något som inte rutinmässigt kan sägas handla om ”människans eviga villkor” (olycklig kärlek och ond, bråd död). Snarare vill jag rikta blicken mot människor utanför mitt eget fönster, människor vars veklighet ingen brukar se eller vilja tala om. Det konstnärliga uttrycket är just ett uttryck, ett redskap, och inte ett motiv i sig. Och gör du filmer av den anledningen kommer du aldrig besväras av någon överdriven budget.

        Framför allt handlar det om ett sammanhang. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att göra film för biosalongen eller TV-soffan. Några av mina filmer har visats fristående i SVT men det har aldrig varit särskilt lyckat. Där har de saknat sammanhang. Om jag gör ett drama om vårdetik vill jag ha en diskussion efteråt; det här är inte underhållning, i alla fall inte primärt. Jag vill att filmen ska ge svallvågor i vårdapparaten och ställa sakernas tillstånd under granskning. Vårdens organisationer ska bidra till finansieringen så att de är angelägna om spridningen. Och är de tillräckligt många kan ingen av dem styra mig i mitt arbete.

        Teoretiskt sett har jag inte behövt välja bort någonting förutom en välordnad ekonomi. Jag kan göra film om vad jag vill, vad helst jag finner väsentligt. Men i praktiken fungerar det inte så. Det tar tid att bygga upp ett närverk av finansiärer och lära sig hur deras verklighet fungerar. Och vissa ämnen är helt enkelt möjligare att finansiera än andra. De mest angelägna är dessvärre helt omöjliga. De senaste tio åren har jag hållit mig till ämnen med nära relation till sjukvård. Jag kan inte säga att det egentligen är ett val, knappast någon passion heller. Men jag är övertygad om att jag gör något viktigt, det har filmernas spridning och användning ute i verkligheten visat mig.

        Med andra ord kan jag inte säga att jag gav upp universitetsstudierna för att få göra film. Vid det här laget har jag väl fem års studier bakom mig, studier som gick utmärkt. Men jag tog aldrig någon examen. Jag använde mig helt enkelt av universitetet som fri och kritisk kunskapsbank för att livet som sådant krävde det av mig. Så fort jag närmade mig examen kände jag mig på väg att låsas i ett fack och en profession. Jag ville inte bli yrkesmässig. Det är jag inte nu heller. Film är inget yrke för mig. Det är något jag gör. Och jag har börjat längta till pensioneringen (har ju bara tio år kvar) då jag kan ägna mig åt skrivandet, min verkliga passion.

  3. Jag måste säga att också jag tycker det är oerhört intressant att läsa om dina tankar kring rättspsykologi och hur man avslöjar lögner, men när jag läser frustreras jag lite över att jag själv vet så lite. När det gäller domar och berättelser om sexövergrepp ska jag erkänna att jag har en skada handikappar mig lite i livet – under min vårdtid fiskades det nämligen extremt mycket efter Den Stora Förklaringen till alla problem vilket ledde till att flera av mina medpatienter tillslut började komma med historier om misshandel och våldtäkter. Jag känner mig fortfarande än idag osäker på om dessa saker verkligen skett (en del av berättelserna var lite väl stereotypa och detaljlösa), eller om de är ett resultat av dessa ständiga frågor och signaler om Den Stora Förklaringen. Ingen av dessa berättelser har lett till någon dom, men däremot till brutna kontakter mellan föräldrar och barn.

  4. Även jag tycker att dina inlägg om rättspsykologi är väldigt intressanta Rebecca, så nu har du i alla fall tre trogna och intresserade läsare att luta dej mot 🙂 Däremot är det knepigt att kommentera något man själv är fullkomligt lost inom, för precis som Sofia kan jag frustreras över hur lite jag vet. Men fortsätt skriv, för katten! Oavsett vad du skriver ger du mej inspiration att fortsätta med metod forskningen. Du visar att det inte behöver ligga så långt borta 🙂

  5. Sofia: Jag känner igen det där sökandet efter Den Stora Förklaringen. Det är verkligen inte bra att det går till så.

    Min erfarenhet är att i en del kretsar kan också synen på vad som är ett sexövergrepp vara ganska vid. Och hur man minns en händelse varierar delvis beroende på vilka ord man använder för att beskriva den. Det har Elizabeth Loftus, en känd psykologiforskare, visat. Om ord som ”att bilarna kraschade” används istället för ”att bilarna kom i kontakt med varandra” så kan människor minnas t.ex. glassplitter och rentav blod trots att sånt aldrig förekom.

    Ibland kan det vara viktigt för ens egen skull att se det som hänt som ett övergrepp. Men det behöver inte vara samma sak som att det i juridisk mening var ett övergrepp.

    Ytterligare en grej: En forskare har funnit att stora mängder benzodiazepiner som getts intravenöst verkar ha framkallat falska minnen av att sexuella övergrepp förekommit under påverkan av medicinerna (dvs att vårdpersonal varit förövare). Minnena återgavs på ett levande sätt och föreföll vara verkliga, men kunde senare visas vara falska (Dundee, refererad till i Gudjonsson, 2003).

    Minnet är ju en dynamisk process, dvs det kan förändras med tiden och med ny information. Vad som är ett sant minne och vad som är ett falskt kan tydligen vara svårt att avgöra också för en själv.

    Innie: Vad roligt! Och vad snällt sagt! Ja jag ser verkligen fram emot att du och Sofia ska fixa till bristen på psykologisk forskning rörande självskadebeteende! 🙂

  6. Här är en till som tycker det är otroligt intressant att läsa dina inlägg om rättspsykologi. Jag läser troget, men är dålig på att kommentera 🙂

  7. Intressant inlägg, och väldigt intressant vinkel, Sofia! Jag har inte tänkt på att det skulle kunna bli så, men det är ju lätt att förstå de där psykologerna som tror att de slutna tjejerna har något hemskt minne som de döljer.

    Det där om att intravenös benzo kan ge falska minnen hade jag heller aldrig hört – vad häftigt att de lyckats belägga det!

    Nu har jag lärt mig mer än jag borde på så kort tid, bäst att vila hjärnan med lite Desperate Housewives 😉

  8. Liv: Det gör mig jätteglad att höra att ni är flera som uppskattar inlägg om rättspsykologi! Nörden i mig känner sig lycklig och nöjd!

    Amanda: Det där med benzon var förvisso bara en studie som omfattade ca 40 fall och där drygt hälften av dem handlat om minnen av sexövergrepp. Men som du säger, klurigt att lyckas belägga huruvida det verkligen är sant eller falskt, så på det viset är ju en lite unik studie kan jag som lekman tycka.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: