Skrivet av: rebeccamw | 2009/10/20

Flickor vs brottslingar – Debatten om rättspsykiatrin

Foto: Ludvig Hertzberg (2008)

Foto: Ludvig Hertzberg (2008)

Finns det något läskigare och mer kvällstidnings-snaskigt än psykiskt sjuka brottslingar? Men hur mycket verklighet ligger det bakom våra fördomar rörande personer som vårdas inom rättspsykiatrin? Vad jag förstått så är en ganska vanlig patientgrupp inom rättspsykiatrin personer som i stark affekt gått över gränsen för vad som är acceptabelt, t.ex. genom att örfila en vårdare, och som har problem sedan tidigare. Medierna har en tendens att utmåla patienterna inom rättspsykiatrin som en grupp ”farliga och grova brottslingar”, men detta motsvarar alltså inte riktigt verkligheten.

Enligt Hallquist (2008) får numera ca 20% av de som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning (RPU) en personlighetsstörning som huvuddiagnos (t.ex. instabil personlighetsstörning). Ca 15% får som huvuddiagnos en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, ungefär lika många ”övriga psykiska störningar” (t.ex. svår depression med hög självmordsrisk) och ca 10% diagnosticeras som missbrukare. Personer som är dömda till rättspsykiatrisk vård är det därför att man gjort bedömningen att hon/han led av en allvarlig psykisk störning under tiden för brottet och att personen ännu lider av den psykiska störningen (Hallquist, 2008). Tanken är att när de fått den vård de behöver så kommer de inte heller att återfalla i brott eftersom orsaken var just den psykiska störningen.

När Kalla Fakta i söndags granskade rättspsykiatrin och de tveksamma tvångsåtgärder som används där så nämndes inte vid ett enda tillfälle de patienter som vårdas enligt lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV). Endast en patientgrupp diskuterades och det var personer med självskadebeteende och/eller ätstörningar som vårdas inom rättspsykiatrin under lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT), dvs trots att de inte är dömda för brott.

Jag välkomnar naturligtvis att denna granskning görs. Det är nödvändigt och det är på tiden. Min enda invändning rör just det faktum att LRV-patienterna inte nämns. Är det ok att använda inhumana tvångsmetoder om det gäller personer som är dömda för brott?

Denna invändning förstärks varje gång jag hör någon, i samband med debatten om rättspsykiatrin, använda argumentet att ”unga oskyldiga kvinnor inte ska behöva vårdas tillsammans med farliga brottslingar”. Det argumentet (i det här sammanhanget) är märkligt på flera sätt: 1) LRV-patienter kan inte som grupp klumpas ihop som ”farliga”, 2) bara för att en LPT-patient inte för tillfället är dömd för brott så kan personen ändå ha en historik av att ha begått brott, 3) LRV- och LPT-patienter vårdas ofta tillsammans även inom allmänpsykiatrin, 4) finns det verkligen aldrig manliga LPT-patienter som vårdas inom rättspsykiatrin respektive personer som inte kan klassas som ”unga”?

Jag tror att debatten om rättspsykiatrin nu blossat upp av det simpla skälet att man inom media kunnat förenkla det hela till att handla om ”oskyldiga flickor som vårdas med farliga sexualmördare”. Om man lyckas få in orden ”oskyldig flicka/kvinna”, ”våld”, ”sex” och ”brottsling/kriminell” i en sammanfattning av ämnet så har man nog ett vinnande koncept när det gäller att få uppmärksamhet från media. För vem vill höra om Magnus 30 år, benzodiazepinberoende och tidigare dömd för stöld, som drabbades av en panikångestattack på ett varuhus och sparkade säkerhetsvakten när han hindrades att ta sig ut? Det skiter väl vi i ifall Magnus får ha tvångshandskar eller inte. En man ska väl tåla sånt! Skarpa gränser, murar och taggtråd, isolering, godtycklig bestraffning, konstiga kontrakt och tvångshandskar. Ta mig sjutton det enda som funkar på de där hemska monstermännen… eller? Nej inte alls. Det där låter inte bara oetiskt utan dessutom som ett ganska dåligt sätt att öka någons motivation till konstruktiva livsförändringar. Så, låt oss snacka om oacceptabla tvångsåtgärder och sätta press så att man slutar använda dem! Men låt oss innefatta LRV-patienterna i diskussionen.

Referens

Hallquist, T. (2008). Rättspsykiatrisk undersökning. I P.A. Granhag, & S-Å. Christianson (red:er.), Handbok i rättspsykologi (ss. 453-465). Stockholm: Liber.


Responses

  1. Tack för (ytterligare) ett tänkvärt inlägg. Jag hade faktiskt den funderingen när jag såg Kalla Fakta – men de som är dömda då, på vilket sätt blir de rehabiliterade samhällsmedborgare genom nyckfulla bestraffningar och tvångshandskar? Men vad jag förstår är det inte särskilt ”inne” att betrakta personer som dömts för brott som människor.

    Därmed absolut inte sagt att jag tycker att de självdestruktiva patienter som vårdas på rättspsyk hör hemma där. Men det blir fel att ställa två ur samhället på vissa sätt uteslutna grupper mot varandra.

    • Nina: Ja, man har nog ofta ganska dåliga förutsättningar att bli accepterad och kunna komma tillbaka in i samhället om man har ett brottsligt förflutet. Detta gäller väl sexbrott i synnerhet, som ju är extremt stigmatiserat (för såväl offer som gärningsperson). Det kan man ju tänka sig bidrar till det faktum att många förnekar sexbrott trots att de är dömda för det. Ett erkännande av ansvar kan ju annars vara ett stöd i bearbetningsprocessen för både gärningsperson och brottsoffer.

      • Vilket ger mig ytterligare funderingar kring hur ofta personer som begått olika kategorier av brott lyckas komma tillbaka in i samhället, vilka faktorer som är viktiga, hur det varierar i olika kulturer, etc. etc. – du får nog föreläsa lite för mig nästa gång vi ses. 😉

  2. Nina: Birgitta Rydén-Lodi, leg. psykolog och doktor i psykologi, disputerade förra året på en avhandling om faktorer som bidrar till att folk inte återfaller i brott. Gjorde en snabb koll nu men jag hittar faktiskt inte att hon rapporterat vilken typ av kriminalitet det gällde (förmodligen inte sexbrott dock). Dessa faktorer verkade skydda från återfall:

    – Bättre kvalitet när det gäller uppväxtförhållanden,
    – Bättre kvalitet i relationer,
    – Bättre kvalitet när det gäller bostadssituation,
    – Ej lika omfattande missbruk,
    – Senare missbruksdebut,
    – Levde ej lika ofta med en missbrukande partner.

    Relationer, bostadssituation och risken att återfalla i missbruk kan ju kanske vara sådant som påverkas av hur media skildrar f.d. kriminella och huruvida de hängs ut eller stöts bort av omgivningen.

    (Återfall mättes i Rydén-Lodis studier genom att kontrollera huruvida personen dömts på nytt för ett brott. Det är ju ett sätt som kan ifrågasättas. Hennes resultat går dock i linje med vad tidigare forskning visat.)

    Jag ska försöka undvika att tjata hål i huvudet på dig när vi ses, men du gör det lite svårt för mig när du sådär bjuder in till att jag ska tjata om rättspsykologi… 😀

    • 😀 Men det är ju riktigt intressant ju…

  3. Din analys stämmer väl överens med medieteorierna om ”framing” som handlar om att budskap som passar människors förförståelse prioriteras i media. På detta sätt konserveras stereotyper och reproduceras. Har du hört av dig till reportern på Kalla Fakta om dina funderingar?
    kram

    • Amanda: Intressant tillägg! Nej, jag har inte hört av mig till någon reporter angående detta. Jag tror de är ganska medvetna om den bild de förmedlar, och varför de väljer att förmedla den. Förmodligen tycker säkert flera av dem lika illa om det som jag själv.

  4. Hehe, ja det kan man ju hoppas. Du har kanske en mer optimistisk syn på journalistkåren än jag :-). Ibland kan man behöva påminnelser om viktiga avvikelser från det mönster man sänder ut, inte nödvändigtvis levererade på ett kritiserande sätt. Det bästa vore om man hittade någon person som vårdats på rättspsyk enligt LRV som kan vittna om hur tvångsmedel används mot denna patientgrupp.

  5. Hej, hittade inte ditt inlägg förens ikväll 😛 Lite sen kanske. Det var mig tidningarna skrev om… Och jag vill påpeka att de där tvångshandskarna bara användes för just självskadarna. Och efter tre år på kliniken har jag varken sett eller hört talas om en lrv dömd som tvingas bära handksarna eftersom de skulle kunna använda hanskarna som vapen för att slå på inredning, medpatienter eller vårdare. Självskadarna fick handskarna för att inte kunna skada sig själva. dunkade man då huvudet i väggen fick vi hjälm. skada vi oss på andra delar av kroppen blev vi fastspända i bälte på isoleringen.

    Däremot får lrv-patienterna (precis som lpt-patienterna) tvångsmedicinering i form av sprutor, sitta på isoleringen, ibland ligga i bälte, ha vak, tillsyn, restriktioner mm.

    • Elin: Hej Elin,

      Det var skönt att höra att inte också LRV-patienterna behövde utstå tvångshandskar på den/de avdelningar du vistades på. Jag uppskattar att du ville förtydliga det (jag har nämnt detta i ett annat inlägg men minns inte var). Jag tycker användandet av flertalet tvångsmedel inom rättspsykiatrin och nedlåtande/kränkande bemötande jag har hört talas om förekommer där (t.ex. medveten ignorans) är helt förkastligt och jag beklagar verkligen att du behövt utstå detta. Sådant bör aldrig få förekomma.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: