Jag har i ärlighetens namn inte läst särskilt många självhjälpsböcker. Några har jag läst dock och här tänkte jag nu presentera två av dem. Boken om DBT räknas väl egentligen inte riktigt till en självhjälpsbok, men jag tycker att den kan användas så.
Efter två års sömnstörningar införskaffade jag förra året boken Sov gott! av Susanna Jernelöv. Jernelöv är leg. psykolog och forskare vid Karolinska Institutet. Boken är en utförlig självhjälpsbok enligt kognitiv beteendeterapi (KBT) för att få bukt med insomni. Boken finns numera på pocket och kostar vanligen under femtiolappen. Genom denna bok insåg jag t.ex. att jag hade börjat planera hela mitt liv utifrån att få sova, och att det beteendet skapade ett drama runt sömnen som i sig förstärkte problemet. Boken ger även en begriplig bild av vad KBT är och hur man kan använda det själv hemma för att bryta vanor. Om man har andra vanor än dålig sömn som man vill bryta och det saknas KBT-böcker om just den problematiken så tror jag att denna bok kan vara värdefull. Den visar hur man kan arbeta med sig själv och bryta vanor, trots att den egentligen handlar specifikt om sömn.
För många år sen läste jag Dialektisk beteendeterapi vid emotionellt instabil personlighetsstörning av Anna Kåver och Åsa Nilsonne. Dialektisk beteendeterapi (DBT) är en terapiform som bygger på bl.a. KBT men har även influenser från t.ex. zenbuddhism (mindfulness). Boken vänder sig i första hand till studenter och yrkesverksamma men även andra kan ha användning för den. DBT utvecklades från början som en behandling för patienter med emotionellt instabil personlighetsstörning (IPS) där självskadebeteende kan vara ett symptom, men används även framgångsrikt vid t.ex. behandling av äldre personer som lider av depression och vid missbruksproblematik. DBT är således en terapiform som kan vara användbar för många. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om känslointensitet. DBT handlar mycket om att lära sig handskas med starka känslor. Om man är en känslostark person och ännu inte hittat konstruktiva sätt att handskas med det så tror jag denna bok kan vara ett stöd på vägen.
RMW's blogg 
Jag tror jag aldrig läst en enda självhjälpsbok. Om inte “Kärlek- hur fan gör man?” av Bob Hansson räknas 😉
Det skulle nog vara intressant att läsa den där boken om DBT.
MärtaKajsa: Den finns att låna på vanliga bibliotek. Om du läser den så får du gärna berätta sen vad du tyckte!
Jag har endast läst en självhjälpsbok. Den heter “Sluta grubbla börja leva” och är skriven av Steven C. Hayes. Känner du till den?
Jacob: Nej, den har jag missat. Hur var den uppbyggd? Hjälpte den dig?
Hej Rebecca.
Det hade varit intressant att höra en psykologistudents tankar kring den bok jag råkar ha läst. Anna Kåver, som verkar vara inblandad i en av de böcker du nämner, hade skrivit förordet till den svenska upplagan.
Jag tror kanske att följande artikel utgör en bättre presentation av boken, än vad jag förmår ge:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_1107409.svd
Ett begrepp som jag inte tidgare kände till introducerades: “kognitiv sammansmältning” (du känner nog till det, men här står om det: http://portal.omv.lu.se/Portal/student/prof_omraden/painnet/smartbehandling/behandling_icke_farmakologisk/act).
Det handlade mycket om att inte blanda ihop sina tankar med verkligheten. Den mänskliga tankeförmåga är en fantastisk tillgång men också en källa till mycket lidande. Genom språket konstruerar vi konglomerat av tankar och associationer; vi gör detta för att kontrollera vår tillvaro, men det kan bli destruktivt, eftersom vi inte kan kontrollera allt. Om man plågas av negativa tankar och känslor, kan man emellertid få distans till dessa genom att bli mer medveten om hur de uppstår och att de inte motsvarar en objektiv verklighet. Samtidigt betonades att plågsamma tankar och psykisk smärta är ofrånkomligt i livet och att man nog måste acceptera det. Detta kallades “acceptance” och hela teorin kallades “Acceptance and commitment theory”. Mycket handlade om att se vad man faktiskt kan påverka och att ge upp kampen mot sådant som man ändå inte kan kontrollera.
Commitmentdelen, handlade mycket om att tänka igenom vad man verkligen värderar i livet. Och det hela mynnade ut i, att även om man kanske inte uppnår allt man vill i livet, så är det viktigt att leva sitt liv utifrån vad man verkligen tror på. Detta kan vara en smärtsam resa, men det lönar sig att inte fly från livet genom olika undvikande strategier. En övning gick ut på att man skulle visualisera sin begravning och vilka tal som hölls på den. Vad ville man att talarna skulle säga om en? Enligt boken blir det lättare att leva utifrån sina värderingar om man inte blockeras av kognitiva sammansmältningar.
Boken innehöll många övningar som jag inte har gjort än eftersom de kräver mycket tid. Men jag tyckte att den var intressant eftersom jag inte kände till särskilt mycket om kognitiv beteendeterapi tidigare. Den gav ett gediget intryck och inte minst uppskattade jag att de psykologiska teorierna kopplades till språket.
Jacob: KBT handlar ju mycket om att lära sig skilja mellan tankar, känslor och beteende, att som du skriver kunna skilja på vad som är mina egna tolkningar av verkligheten respektive vad som är en mer “objektiv” verklighet. När vi inte lyckas med det så kanske det blir en slags kognitiv sammansmältning (är dock osäker på om jag hört just det uttrycket förut). Som en del i detta är det ju viktigt att kunna acceptera sådant som inte går att förändra, för att själv kunna må bättre.
Commitment-delen har jag nog inte hört om tidigare, men det låter ju vettigt. Personligen ogillar jag dock skarpt övningar som handlar om att man ska föreställa sig att man har en begränsad tid kvar att leva eller som du beskrev – sin egen begravning. Kanske för att jag själv tänkte mycket i sådana banor förr men på ett destruktivt sätt. Kan tänka mig att sådana övningar är olämpliga för en del som är explicit självdestruktiva.
Jag tror att ACT tillhör den tredje vågens KBT.
Just den där begravningsövningen var väl den som gjorde starkast intryck på mig, antagligen var det därför jag kom ihåg just den. Ja, jag tyckte den var lite otäck, fast på något vis åskådlig och tänkvärd för mig. Det är möjligt att det blev lite lösryckt. Poängen är väl kanske att det oundvikliga slutet ställer allting på sin spets. Det handlar inte bara om vilka värderingar man har i stunden utan vad man vill att hela livet skall ta sikte på. Att tänka på det yttersta kan kanske hjälpa en att skilja viktigt från oviktigt. Ungefär så tror jag att författren till boken tänkte. Men eftersom även jag, som nog inte är så väldigt destruktiv (om än inte helt odestruktiv…), hajade till, kan jag tänka mig att den inte alls är lämplig för alla.
Intressant med den andra boken du nämner! Har många vänner som inte kan hantera sin starka känslor på ett konstruktivt sätt. Får tipsa dem! Fick du ut något av boken?