Skrivet av: rebeccamw | 2009/09/10

Självsabotage (self-handicapping)

Inledning

Inom socialpsykologin talar man om ett begrepp som kallas self-handicapping. Här översätter jag det till självsabotage och ibland själv-handikapp. Det handlar om beteenden som används för att sabotera sin egen prestation. Främsta anledningen till dessa beteenden är att man skapar sig en ursäkt utifall att man misslyckas.

I situationer där det känns särskilt viktigt att lyckas och man blir orolig för att inte klara det så tenderar en del människor använda blyghet, sjukdom, ångest, smärta, trauman eller andra komplikationer som anledningar till att det kommer bli väsentligt svårare för henne/honom att lyckas. Om personen då lyckas trots detta så kan hon erhålla mer uppskattning och beröm än vad hon annars skulle ha fått. Om personen misslyckas så har hon en bra ursäkt till det som gör att det inte blir ett lika stort misslyckande som annars. Strategierna är utformade för att måna om personens självkänsla.

Olika strategier och individuella skillnader

Alla använder olika strategier för att sabotera för sig själva. Män använder ofta drogintag som självsaboterande strategi eller att låta bli att öva/träna (t.ex. att inte plugga inför en tenta). Kvinnor däremot använder oftare fysiska symtom och stress som strategier i samma syfte.  En del människor saboterar för sig själva i många olika situationer medan andra gör det under väldigt specifika omständigheter.

En annan strategi kan vara att ta på sig för mycket att göra eller att sätta upp alldeles för höga mål. På så vis bäddar man för ett misslyckande, men man tar lite kontroll över det genom att skapa sig möjligheten att säga: ”Jag har ju potentialen att lyckas, men det blev för mycket samtidigt och därför lyckades jag inte med just detta”. På så vis blir det inte lika stor skada på självkänslan som om man satt upp mål man faktiskt kan nå och tagit på sig lagom mycket att göra men ändå inte lyckas.

Man kan också se till att underprestera, sänka andras förväntningar på en och göra så att ingen förväntar sig att man ska lyckas (s.k. sandbagging). På så vis minskar man trycket på att man ska lyckas och även med denna strategi blir det då lite lättare att handskas med misslyckanden.

Fördelar och nackdelar

Genom självsaboterande strategier skyddar vi oss själva från misslyckanden. Med dessa strategier skapar vi också en förstärkt effekt när vi faktiskt lyckas. Vi kan överträffa oss själva och glädjas när vi gör det, liksom då få ta emot extra mycket beröm. Det är alltså på så sätt en win-win situation.

Det finns dock nackdelar. När vi saboterar för oss själva ökar vi risken för att misslyckas. Pluggar man inte inför tentan är det ganska stor risk att man inte klarar den. Om man blir sjuk ofta och stannar hemma så ökar risken väsentligt att man förlorar sitt jobb eller inte får ut studielån för nästa termin. Om man lovar mer än man kan hålla genom att ta på sig alltför mycket arbete så är risken överhängande att människor slutar lita på en och kanske förlorar man då t.ex. jobbet eller relationer.

Vad tycker omgivningen då om personer som saboterar för sig själva? Jo, det har visat sig att om man misstänker att en person man ska samarbeta med ”gör sig själv handikappad” genom att t.ex. säga att hon/han inte bryr sig om hur det går, säger sig uppleva oro/ångest eller påpeka ett medicinskt problem/handikapp så tycker folk mindre om den personen. Särskilt kvinnor verkar ha en tendens att vara särskilt misstänksamma när det gäller detta och vara mycket kritiska mot personer som saboterar för sig själva.

Referens

Allt ovan finns att läsa i den sjätte upplagan av Social Psychology. Författare: Brehm, S., Kassin, S. & Fein, S. Förlag: Houghton Mifflin Company, Boston.

Reflektioner

Jag förespråkar generellt en ödmjuk inställning till människors svagheter. Livet är en svår balansgång för de allra flesta och alla kämpar vi med olika svagheter och motstånd. När vi själva lyckas bra med att hantera vissa delar av oss själva så är det alltför lätt hänt att peka på någon annan och säga: ”Kan jag så kan banne mig du också!”. Ibland säger vi det för att peppa och muntra upp. Ibland maskerar vi det som uppmuntran när vi i själva verket är irriterade över att andra inte ser det vi själva ser.

Jag använder mitt förflutna i mitt liv idag på olika sätt. Ibland för att jag vill stärka och inspirera andra. Ibland för att skämta och roa mig själv och andra. Ibland för att stå upp för mig själv och påpeka att mitt förflutna är en del av mig som jag inte kan eller vill amputera. Ibland använder jag det dock som en ursäkt av rädsla för att misslyckas. Man kan även få enormt mycket beröm och uppskattning när man säger: ”Se så förfärligt det stod till med mig förut, se vad jag klarar av numera trots det!”. Ärligt talat är jag inte redo än att vara utan den uppskattningen. Men det kan vara bra att sortera ut för sig själv vad som är vad. Så man kan välja hur ofta och i vilka situationer man använder sitt förflutna (eller något annat) som ett ”själv-handikapp”.


Responses

  1. Sand-bagging verkar vara min grej..:( Hur går man tillväga för att våga släppa taget om det? Några (enkla) första steg?

    • Jag har inte läst den typen av psykologi (behandling, terapi etc), men såhär brukar jag göra.

      Först bryter jag ned det hela i delar:
      Vad exakt gör och säger jag för att sänka andras förväntningar på mig?
      På vilket sätt underpresterar jag?
      I vilka situationer gör jag det?
      Gentemot vilka människor?

      Personligen tycker jag det brukar vara värdefullt att skriva i ett anteckningsblock där jag besvarar såna här frågor.

      När jag besvarat de första frågorna kan nästa steg vara såna här frågor:
      Vad är det jag känner i de situationerna?
      Vad är det jag då tänker för mig själv?
      Vad är det jag är rädd för?

      Sen brukar jag älta det här ett tag och känna mig missnöjd med livet och att det är så orättvist att jag verkligen ska behöva ändra på mig själv och varför kan inte bara alla andra ta och ändra på sig så att de passar mig bättre?

      Steget efter det måste nog bli att jag på olika sätt övar på att agera helt annorlunda.
      Men allra först brukar jag alltså besvara frågor som ovan för att bringa ordning i problemet som ska lösas.

      En psykolog kanske skulle säga annorlunda dock så varning för receptlöst hemkok! 😉 Berätta gärna hur det går, vad du hittar som funkar, så kan vi byta ”recept”. 🙂

  2. Detta läste jag med stort intresse.

  3. Åh, tack! Detta är verkligen ett problem som genomsyrar mitt liv. Genom att läsa din text blev det lite mer konkret.

    Jag tar till mig dina receptlösa råd och ser om något behöver blandas i eller hällas bort.

    • hagar: Det gör mig jätteglad att höra att du kan tillämpa texten på så sätt att något om dig själv blir lite tydligare. Ser fram emot att få ta del av dina justeringar av hopblandningen! 🙂

  4. Kan man då misslyckas utan att ha någon ursäkt? Alltså, går det att misslyckas utan att ha för höga krav, underprestera, ”inte bry sig” osv?

    Jag gillar verkligen dina inlägg, de är tänkvärda!

    • Miiqa: Det borde ju finnas externa faktorer som man inte kan påverka, som gör att det kan gå fel ändå. Men om man känner sig själv väl och kan undvika självhandikappande fällor så borde chanserna att lyckas med det man företar sig öka markant, tänker jag. Hur tänker du själv?

      Jag blir jätteglad att du tycker det är intressant det jag skriver!!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: