Skrivet av: rebeccamw | 2009/08/27

Känslointensitet (tigrar och huskatter)

Något som hjälpt mig att förstå mig själv bättre är ett psykologiskt begrepp som på engelska kallas affect intensity. Jag översätter det till känslointensitet. Det handlar om hur starkt man upplever känslor, t.ex. glädje, sorg, ångest och entusiasm. Känslointensitet verkar vara ett av många karaktärsdrag som är stabilt över tid hos individen.

Människor kan ligga högt eller lågt i känslointensitet; high affect intensity eller low affect intensity. Jag översätter detta till lågaffektiva respektive högaffektiva personligheter.

Låg affekt och hög affekt

En lågaffektiv person har milda känsloupplevelser och uppfattas som ganska lugn och stabil. Man upplever sällan särskilt starka dalar eller toppar i sitt känsloliv. Lågaffektiva personer upplever således även önskvärda känslor mindre starkt, t.ex. upplever man sällan någon överväldigande entusiasm eller kanske den där himlastormande passionen. Detta är så att säga priset man betalar för den känslomässiga stabiliteten. Lågaffektiva personer upplever dock absolut känslor. Under särskilda omständigheter upplever man tillfälligt starka känslor t.ex. i samband med sitt barns födelse. Känslorna når dock inte motsvarande dalar och toppar som hos en högaffektiv individ. Att leva med låg känslointensitet ska inte förväxlas med alexitymi, dvs oförmåga att beskriva och särskilja känslor.

En högaffektiv person upplever stor variation av känslor (t.ex. glädjetoppar och förtvivlan) och har även en mer frekvent variation av känslor. Varje dag händer nämligen både saker som vi tycker om och som vi inte tycker om. En person som upplever starka känslor kommer därför helt naturligt att uppleva en större variation av känslor under en och samma dag än vad en lågaffektiv person gör. Högaffektiva individer upplever dock fler somatiska symtom så som magproblem, huvudvärk, muskelspänningar och utmattning. Detta kan bero på att känslor (både önskvärda och icke-önskvärda) aktiverar det sympatiska nervsystemet vilket gör att kroppen blir alert och ”igång” (aroused). Detta är då i sin tur det pris man verkar få betala för att få uppleva fantastiska känslotoppar.

Forskningen visar att det verkar inte vara bättre eller sämre att ha en högaffektiv eller lågaffektiv personlighet. Det finns för- och nackdelar med både och.

Tvärtemot vad man kan tro så har det visat sig att högaffektiva personer överlag är nöjda med att uppleva känslor så starkt som de gör, trots de fysiska symtom de ofta upplever. Topparna av önskvärda känslor verkar göra det hela värt det och ge krydda åt livstillvaron.

När man mår bra – och när man mår dåligt

Högaffektiva individer som mår bra brukar uppleva stark livsglädje (exhuberance), själfylld glädje (animated joyfulness) och stark entusiasm (zestful enthusiasm). Högaffektiva individer som mår dåligt upplever ofta akuta och upprörda oönskade känslor (acute and agitated negative affect), oro (distress), depression och episoder av stark ångest.

Lågaffektiva individer som mår bra upplever vanligen belåtenhet (contentment), lugn och stillhet (serenity), lättsamhet och besinning (easygoing composure). Lågaffektiva personer som mår dåligt brukar uppleva en kronisk melankoli, mild men ihållande olycklighet, nedstämdhet och modlöshet (dejection).

Referens

Allt i detta inlägg går att läsa i boken Personality Psychology: Domains of knowledge about human nature, 3:e upplagan. Författare: R.J. Larsen & D.M. Buss. Förlag: McGraw-Hill.

Tigrar och huskatter

Sofia Åkerman kanske skulle säga att högaffektiva personer lever med en emotionell tiger inom sig medan lågaffektiva personer lever med en emotionell huskatt. En liknelse jag gillar!


Responses

  1. Det var intressant läsning, jättekul att du delar med dig av din kunskap!

  2. Jag är definitivt en ”lågaffektare”… Har vetat det ungefär sen den dagen jag tog körkort, och tyckte väl att det var ok att få kortet men inte så mycket mer. Har dock väntat på att hitta ett namn på det.. Coolt. 🙂

  3. Vad bra att du skrev det här! Jag har funderat om det sedan vi fikade, för det kändes så klockrent, och hade tänkt fråga om var jag kunde läsa mer. Så skriver du det innan jag behöver fråga. Hur praktiskt som helst!

    Jag vet inte om jag var alexitym under ganska många av de mindre friska åren; det låter åtminstone ganska bekant. Däremot är jag en högaffektiv person som försökt bete mig lågaffektivt, vilket inte funkar. Nu när jag kan hantera toppar och dalar så gillar jag dem! Min balans är när toppar och dalar är ungefär lika många och lika höga/låga. Mellanläget skrämmer, för det känns så depressionsliknande för just mig. Däremot är jag bra på att kontrollera mina känsloyttringar 😉

  4. Hej Rebecca. Roligt att du länkade till din blogg. Mycket intressant. Själv har jag även funderat en del över intensitetsgrad beträffande hur mycket man utåt visar vad man känner.

  5. Lisa: Vad bra!! 🙂

    En del antidepressiva mediciner har alexitymi som biverkning också. När man slutar med medicinen blir känsloupplevelserna som vanligt igen om jag inte missförstått.

    Jag har en tanke om att lågaffektiviteten är norm (trots att den tydligen inte är mer vanlig än högaffektivitet). Lågaffektivitet är väl lite förknippat med ett manligt sätt att vara? Högaffektivitet däremot är kanske lite förknippat med kvinnor vilket kan ha gjort det lite ”hysteriskt” och ”fel”. Tänker jag.

    Maria: Och jag som skulle ha firat i minst en vecka och viftat med körkortet för varenda människa! 😛

    Jacob: Hur mycket man visar utåt kanske också delvis är förknippat med kön och könsroller?

  6. Så intressant läsning! Som vanligt måste jag säga 😉

    Sen måste jag även skriva att typ halva kontoret nu läst din uppsats och alla är lika upprörda över hur lite forskning och hur dålig forskning det finns på intervjuteknik. Det är ju en ganska så upprörande läsning, men som jag sagt förut så tycker jag att du är fruktansvärt duktig på att skriva!

    • Tack Johanna!!

      Och vad roligt att du lyckats lura på såpass många min uppsats! 😉 Du får berätta nån gång (eller visa) hur du gör sånt där!

  7. Hej igen Rebecca. Jag har ju bara min personliga erfarenhet att utgå från. Men åtminstone vissa känslor verkar det vara lättare att visa utåt för män, andra för kvinnor. Vi fostras nog lite olika och vi ”belönas” också i vuxen ålder för olika saker, generellt sett, tror jag. Och nu tänker jag alltså inte på vilka känlsor man har, utan bara på vad man visar. Förresten har jag läst i tidningen att kvinnor är ganska duktiga på att läsa av såväl mäns som kvinnors känslor, medan män, generellt sett är sämre på att läsa av kvinnors känslouttryck. Men jag har ingen aning om det stämmer.

    • Det tror jag du har rätt i Jacob.

      Jo det finns forskning som ger stöd åt att kvinnor har lättare att läsa av icke-verbala signaler (dvs kroppsspråk) än vad män har (en forskare som heter Vrij skriver om det i sin bok ”Detecting lies and deceit” från 2008). En del menar att det kan bero på att kvinnor som traditionellt sett tillhört en grupp i samhället som har låg social status anammat sådana strategier för att ta kontroll över sin situation.

  8. Vad intressant det här var! Jag är definitivt en högaffektiv person! Ibland kan jag önska att jag var annorlunda, men jag skulle nog ändå inte vilja byta.

    • MärtaKajsa: Precis! Det verkar vara mångas upplevelse, att det liksom ger lite krydda åt livet med både dalar och toppar och att man inte vill byta bort det.

  9. ”En del antidepressiva mediciner har alexitymi som biverkning också. När man slutar med medicinen blir känsloupplevelserna som vanligt igen om jag inte missförstått.”

    Så det finns alltså bevisat och forskat på? Det är inte bara min upplevelse?
    Nu åt jag väl medicin större delen av min tonårstid, så det är svårt att veta hur det hade varit utan, men skillnaden när jag slutade känns som enorm. Det är bara så svårt att få folk att förstå denna skillnaden. Att plötsligt inte bara veta teoretiskt vad känslor är och hur dom skiljer sig åt. Utan att faktiskt känna dom också. Och känna skillnaden. Det kändes som att komma ut från nio år efter att ha varit instoppad i ett känslotomt vakum.. Skrämmande. men att samtidigt underbart att äntligen förstå allt det här med känslor som alla försökt prata med mig om..

    • Hanna: Ja som jag förstått det har man t.o.m. hittat den del av hjärnan som är påverkad vid alexitymi, och man vet alltså att denna del kan påverkas av vissa antidepressiva. Men man vet också att det alltså går över när man slutar med just den medicinen. Fast sånt där ska man förstås diskutera med sin läkare ordentligt.

      Alexitymi är vanligare än man tror berättade en föreläsare jag hade som forskade på just emotioner. Många lider av alexitymi men utan att veta om det eftersom man lär sig genom sin omgivning hur man förväntas agera och reagera. Så som jag förstått det iaf.

      • Jaha! Vilken del av hjärnan? Eller ja jag ska läsa vidare om det så jag kanske upptäcker det.. Men vill du berätta så får du =)

        mm jag insåg ju inte heller hur fråvarande känslorna var egentligen förrän dom kom tillbaka och jag märkte skillnaden..

  10. Hanna: Nej jag förstår det, ibland är det ju först när man upplever något nytt som man inser hur man upplevde något förut. Nya perspektiv och något att jämföra med liksom.

    Ah… tyvärr, neuroanatomi intresserade mig aldrig särskilt mycket… Men du borde kunna hitta det genom några googlingar på alexitymi tycker jag. Skulle bli glad om du berättar sen vad du hittar!

  11. Det här va riktigt intressant, tack!

    Och tack för din kommentar. Ja, alla bilderna på bloggen har jag själv tagit. Förutom de som jag själv är med på då förstås 😉 det har väl hänt att jag lagt ut andra bilder, men då har jag skrivit var bilden kommer ifrån.

  12. Hej Rebecca!
    Hittade din blogg av en slump och ditt inlägg om låg och hög affekt. Jag har länge försökt hitta en förklaring kring (mina) känslor och uttryck för dessa och tyckte att din text ovan förklarade allt så bra :o) ”Är själv lågaffektare”. Nu känns det som om jag fick en förklaring på mina tankar och kan på så vis förstå mina känslor och mitt agerande bättre. Tack :o)

    Du skriver att leva med låg känslointensitet ska inte förväxlas med alexitymi, dvs oförmåga att beskriva och särskilja känslor. Trodde att jag själv hade alexitymi men förklara gärna vad skillnaden är mellan dessa, tack.

    I inlägget hänvisar du till boken, Domains of knowledge about human nature, 3:e upplagan. Vet du om det finns någon bra bok på svenska om detta ämne?

    Tack för en mkt intressant och givande läsning.

    Zebaztian

    • Zebaztian: Hej! Vad roligt att du hittat hit och att mitt inlägg kunde hjälpa dig att förstå dig själv lite bättre!! Det gör mig riktigt glad att höra!

      Känslointensitet kan ses som en skala (från t.ex. 1-10) där vi alla befinner oss någonstans på skalan. 0 existerar inte, dvs man kan inte ha en total avsaknad av känslointensitet. Personligen upplever jag känslor ganska starkt, jag skulle kanske placera mig själv på runt 7 i intensitet. Du själv uppger att du upplever ganska låg grad av intensitet i dina känslor, och kanske skulle du då placera dig på en 3:a eller 4:a.

      Det finns ett psykologiskt test för att mäta känslointensitet som kallas Affect Intensity Measure (AIM). I det testet får man skatta hur väl några påståenden stämmer (på en skala från 1-6), som t.ex.:

      När jag löser ett litet personligt problem så känner jag mig euforisk.
      Sorgsna filmer berör mig på djupet.
      När något bra händer så blir jag ofta mer jublande än andra.
      ”Lugn och sansad” är en bra beskrivning av mig.
      När jag är glad så känns det som att jag håller på att spricka av glädje.
      När jag är glad så är det en känsla av att vara tillfreds och obekymrad, snarare än lustfylld och upphetsad.

      Alla upplever vi således olika grad av känslointensitet, och såväl låg som hög intensitet är vanligt och ”friskt”.

      Alexitymi däremot är inget vi alla har mer eller mindre av, på samma sätt som alla inte har mer eller mindre av dyslexi. Jag vet faktiskt inte så mycket mer om alexitymi än att det är ett tillstånd som för en del kan vara övergående, och att alexitymi är vanligare än man tror. Som jag förstått det går det i många fall att göra något åt genom att man övar på att känna igen känslor och att benämna dem. Det kan ju då vara svårt att göra på egen hand. Om man misstänker att man har alexitymi så skulle jag personligen rekommendera att man tar kontakt med en leg. psykolog för att prata om huruvida så är fallet och vilka möjligheter som finns att göra något åt det. Det kanske även kan vara en bra idé överlag om man tycker det är svårt detta med känslor och man vill lära sig att förstå sitt känsloliv bättre. Då kan man kanske t.ex. få hjälp i att se vad som är ens förväntningar på ett ”normalt” känsloliv, var de förväntningarna kommer ifrån, hur man vill förhålla sig till dem och till sina egna känslor.

      Tyvärr känner jag inte till någon litteratur på svenska om känslointensitet. Om du hittar någon så får du väldigt gärna återkomma och berätta det. Lycka till med det fortsatta sökandet på området!

  13. Wow, vilket intressant inlägg!! Stämmer ju precis!
    Stämmer precis in på en kompis som är en hög affektiv person och som upplever extrem glädje, men också extrem ångest och andra negativa känslor så fort det blir en liten motgång.

    Men du refererar till en bok om personlighets störningar. Det är lite oroväckande. Inte måste man väl ha en personlighetsstörning enligt DSM kriterierna bara för att man är en hög affektiv person?

    • Anonym: Ja du tänker alltså på boken jag skrivit om i ett annat inlägg: ”Dialektisk beteendeterapi vid emotionellt instabil personlighetsstörning” av Åsa Nilsonne och Anna Kåver. Emotionellt instabil personlighetsstörning (IPS) är ett nyare namn för vad som tidigare kallades borderline personlighetsstörning. Men nej, man behöver inte ha en personlighetsstörning bara för att man är en högaffektiv person.

      Nedanstående definition av IPS är tagen från denna sida (där det även finns mer information om de IPS-relaterade svårigheterna): http://web4health.info/sv/answers/border-diagn-dsm.htm

      En borderline personlighetsstörning enligt DSM IV karakteriseras av ett genomgående mönster av instabilitet i relationer med andra människor, i självbild och affekter, samt markerad impulsivitet med början i tidig vuxen ålder. Detta visar sig på olika sätt, varav minst fem av följande:

      1. Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller inbillade separationer. Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här.

      2. Uppvisar ett mönster av instabila och intensiva relationer med andra människor som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering.

      3. Uppvisar identitetsstörning: påtaglig och varaktig instabilitet i självbild och identitetskänsla.

      4. Visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här.

      5. Uppvisar upprepat självmordsbeteende med gester, hot eller självstympande handlingar.

      6. Affektiv instabilitet som kommer av en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv, episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar några timmar och endast i enstaka fall längre än några dagar).

      7. Kronisk tomhetskänsla.

      8. Uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller svårighet att kontrollera ilska (t ex ofta förekommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål).

      9. Har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symptom.

  14. Hejsan!

    Tack för så utförligt svar! Du har rätt, jag förväxlade referensen med ett annat inlägg.

    Men skrämmande att läsa om diagnoskriterierna!

    Vad är det för orsaker som kan leda till att en individ utvecklar Emotionellt instabil personlighetsstörning (IPS)?

    Svår barndom?
    Dåligt anknytningsmönster med signifikanta vårdnadshavare?
    Eller kan det vara annat med?

    • Anonym: Jag tror inte det finns några specifika orsaker fastslagna, endast olika teorier. En teori är att IPS är en fenotypisk variant av en i grunden cyklotom läggning. Dvs att man genetiskt har en tendens till stora svängningar i känslostämning (något jag skulle kalla högaffektivitet) och att detta under vissa förhållanden kan ta sig uttryck som en IPS. Under andra förhållanden skulle samma cyklotoma läggning enligt denna teori kunna ta sig uttryck som t.ex. bipolärt syndrom typ II (Svenska Psykiatriska Föreningen, 2006).

      De förhållanden som i sådana fall kan göra att en högaffektiv person utvecklar psykisk ohälsa kanske då skulle kunna handla om vilken typ av – och mängden av – stress personen utsätts för (i enlighet med stress- och sårbarhetsmodellen).

      Enligt Svenska Psykiatriska Föreningen (2006) är prognosen god för personer med IPS. Vid uppföljning några år efter behandling har personen ofta inte några IPS-relaterade svårigheter längre.

      Referens:
      http://www.svenskpsykiatri.se/Ompsykiatri/personlighetsstorn_kliniskariktl.pdf?ew_101_p_id=5483&ew_101_cat_id=106&searchparam1=serial=72245&content=true

      Man kan även läsa om en annan förklaringsmodell här: http://www.slso.sll.se/SLPOtemplates/SLPOPage1____14251.aspx

  15. Intressant att stress skulle kunna utlösa en genetisk sårbarhet. Något som jag också tror, men att många underskattar stressens effekter.

    Folk som har utsatts för extrem stress kan ju senare lida av antigen post traumatisk stress syndrome (PTSD) från en enskild stress händelse. Eller komplex post traumatisk stress syndrome (Complex PTSD) från en kroniskt stressande situation som sker under upprepade gånger under lång tid.

    Det är dock intressant att symptomen från PTSD och Complex PTSD kan ta de uttryck som borderline, alltså IPS. Men att det kan vara helt fel att diagnostisera människor som upplevt extrem stress med IPS pgr. av att det inte är fallet.

    Jätte intressant läsning nedan:

    ”Note: there has recently been a trend amongst some psychiatric professionals to label people suffering Complex PTSD as a exhibiting a personality disorder, especially Borderline Personality Disorder. This is not the case – PTSD, Complex or otherwise, is a psychiatric injury and nothing to do with personality disorders. If there is an overlap, then Borderline Personality Disorder should be regarded as a psychiatric injury, not a personality disorder. If you encounter a psychiatrist, psychologist or other mental health professional who wants to label your Complex PTSD as a personality disorder, change to another, more competent professional”

    Slutsatsen är alltså att man inte ska vara för snabbt att döma eller klassificera in människor i diagnoser utifrån ”hur det verkar vara”.

    Väldigt intressant också att om dessa individer har en forsm av borderline, att det görs en skillnad också på om diagnosen borderline beror på en psykiatrisk skada (pgr. av extrem stress) eller en personlighetsstörning (alltså ej fallet för de med PTSD eller C-PTSD).

    • Anonym: Det är inte ovanligt att personer med IPS bär med sig mycket svåra händelser i bagaget. Traumatiska händelser kan i vissa fall orsaka PTSD, men också flertalet andra psykiatriska syndrom. PTSD är således inte den enda diagnos som är förknippad med psykiskt trauma.

      Såvitt jag vet är C-PTSD inte (ännu) en vedertagen diagnos i varken DSM eller ICD. Om så fortfarande är fallet, dvs att C-PTSD är en diagnos som vissa forskare anser bör införas men att diagnosen ännu inte är införd, så vore det nog snarare felaktigt av en behandlare att ge den diagnosen.

      Vissa diagnoser är mer stigmatiserade än andra. PTSD hör nog till en av de diagnoser som anses mer ”oskyldig” än t.ex. IPS och andra personlighetsstörningar. Det tror jag delvis kan förklara benägenheten hos många att förespråka C-PTSD istället för IPS när det gäller självskadande patienter. Personligen anser jag att psykiatriska diagnoser ska användas i ett enda syfte: Att patienten ska få den hjälp hon/han behöver. Så länge patienten får den hjälpen spelar det inte särskilt stor roll om man kallar svårigheterna för IPS, PTSD, bipolär sjukdom eller depression.

  16. DSM-5 beräknas komma ut tidigast 2013 eller absolut tidigast om 2 år. Har läst en förhands artikel om vilka förändringar de nya DSM kriterierna kommer innebära, men i den artikeln stod det inget om C-PTSD. Så framtiden får utvisa hur det blir med den diagnosen. En framtida förändring kommer bli att DSM kriterierna kommer likna ICD- 10 kriterierna mer. Kan vara en fördel om de två diagnossystemen blir mer lika varandra för då blir det lättare för praktiker att diagnostisera.

    Men visst du har en poäng att det i nuläget kanske är fel av psykiatrin att säga att någon lider av C-PTSD då det ännu inte är en vedertagen diagnos enligt DSM. Dock är det ändå viktigt vara uppmärksam på att patienter ändå kan lida av C-PTSD, även om det inte är en diagnos än.

    Självklart är det viktigast att en patient får hjälp och att själva namnet på diagnosen inte är lika viktigt. Men på ett sätt är diagnosen ändå väldigt viktig för det säger mycket om vilken behandling som passar bäst.

    Tänker att om problemet inte specificeras och benämns så kanske patienten då inte får advekat hjälp och inriktad behandling. Dock, är det inte lite oroväckande när någon går till en psykolog pgr. av saker och inte får en diagnos?

  17. Hej Rebecca!
    Jag googlade för att hitta ett svar om varför min syster inte är så entusiastisk av sig och hamnade på din sida. Det är kanske så att hon är lågaffektiv som person och jag hög affektiv eftersom jag saknar denna entusiasm och engagemang från henne så jättemycket! När jag fick barn var det typ grattis med neutralt tonläge och jag har fått påminna henne när vi träffas och pratar i telefon: ska du inte leka med honom, eller fråga hur det är med honom? Har alltid varit jättebesviken på att hon inte är så känslomässig som jag – kramarna är pliktskyldiga och som att krama en död fisk. Glad för min syster men besviken över kontrasten mellan oss och besviken på mig själv att jag inte kan älska henne för den hon är och va nöjd. Arg vet jag förresten att hon kan bli. Har du något tips eller råd – är det för att vi olika känsloaffekter?
    Mvh Sofi


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: