Skrivet av: rebeccamw | 2009/08/08

Den ideala självskadaren

Ett inlägg jag skrivit som publicerades i SHEDO Bloggen den 7 maj 2009

Det finns manliga fängelseinterner som självskadar. Den vanligaste metoden lär vara att skära sig. Det finns också många kvinnliga missbrukare som är ätstörda. Den vanligaste formen av ätstörning inom den gruppen är bulimi. Är missbrukarnas och internernas problematik i grunden annorlunda än för unga flickor som skär sig? Eller är det bara symtombilden som är mer komplex?

Vad jag vet finns det inget enkelt svar på den frågan. Förmodligen är dock skillnaderna inom respektive grupp större än de mellan grupperna.

Jag tror det går att skönja en bild av en ‘ideal självskadare’. För att beskriva det idealet kan man utgå ifrån vad Nils Christie, kriminolog från Norge, målat upp för bild av ett idealt brottsoffer. Enligt Christie är ett idealt offer svagt, involverat i en respektabel aktivitet, på väg till en plats som hon/han inte kan förebrås för, i förhållande till offret är gärningsmannen överlägsen och kan beskrivas med negativa termer, offret känner inte gärningsmannen och de har ingen relation till varandra.

I jämförelse skulle en ideal självskadare kanske kunna beskrivas som en ung flicka, inte prostituerad, kriminell, missbrukare eller på annat sätt ”moraliskt tveksam” till sin person eller sitt beteende, hon skadar sig själv men inte andra, i bagaget har hon en traumatisk händelse som utlöst hennes själsliga smärta, hon umgås inte i ”fel” kretsar.

Ju mer man avviker från bilden av det ideala brottsoffret ju svårare har det visat sig bli att t.ex. få brottsofferstöd, information om vilka rättigheter man har, ekonomisk ersättning och omgivningens stöd. Ju mer man avviker från bilden av den ideala självskadaren ju svårare blir det att få behandling, ideellt självhjälpsstöd, representation och att möta förståelse från omgivningen?

Var kommer det ifrån att vi så gärna delar in människor och företeelser som antingen goda eller onda, antingen oskyldiga eller skyldiga? Kanske beror det delvis på att människor i allmänhet har svårt för att bearbeta motsägelsefull information. Istället förlitar vi oss för det mesta på förenklade tankesätt för att ge vår hjärna utrymme att hantera mer information samtidigt. Det är energisparande och viktigt att vi fungerar så. Men jag tror det är minst lika viktigt att vi känner till att det är så vi fungerar så att vi ibland kan stanna upp och ifrågasätta vilka förenklade tankesätt vi använder oss av. Kanske kan vi då försöka sortera bort de vi kommer fram till inte är särskilt användbara eller som är moraliskt oförsvarbara.

Tänk dig en arbetslös småkriminell man kring fyrtio som på helgerna dricker sig berusad för att kunna skära in blodiga ord i sina armar. Hur hjälper vi honom på bästa sätt? Hur hjälper vi den prostituerade femtioåriga kvinnan som växlar mellan att hetsäta och bränna sig för att handskas med sitt liv? Var inom diskussionen om självskadare och ätstörda finns det plats för dessa människor? Hur möter vi dem? Är det vår syn på begreppen självskadande och ätstörningar som behöver modifieras och bli mer inkluderande eller är det människorna som borde maka lite på sig så att de blir lättare att placera in någon annanstans? Är det viktigt att de placeras in just någon annanstans?


Responses

  1. Wow.. Så himla bra inlägg. Visst är det så!

    Jag måste fortsätta läsa din blogg.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: