Skrivet av: rebeccamw | 2009/08/08

Bemötande av självskadare inom vården

Ett inlägg jag skrivit som publicerades i SHEDO Bloggen den 8 juni 2009


You still got it coming
Be it gun, be it knife
Next thing you know
You´re eating hospital food

– Eels

Många självskadare behöver åtminstone någon gång uppsöka vård till följd av en självskadehandling. Där kommer de att mötas av vårdpersonal som behöver kämpa mot starka känslor precis som så många andra när de konfronteras med självskadande personer; Maktlöshet, medlidande, avsky, rädsla, ilska, frustration, känslor av obegriplighet inför det helt orimliga i att rikta vapen mot sig själv. Hur handskas man med att inom ramen för ett behandlande yrke möta självskadare?

Psykiatern Armando Favazza beskriver i sin bok ”Bodies under siege: Self-mutilation and body modification in culture and psychiatry” ett samtal mellan en underläkare och hans handledare. Underläkaren frågar handledaren hur han ska bemöta självskadande patienter. Svaret blir kort och enkelt: ”You refer them”. Du remitterar dem vidare. Efter att ha besökt webbforum för självskadare runtom i världen, och efter många möten med självskadande personer, har jag kommit till slutsatsen att den inställningen är vanlig. Tyvärr såpass vanlig att den alldeles för ofta får som konsekvens att självskadande patienter remitteras vidare, och remitteras vidare, och remitteras vidare, och remitteras ännu en gång… Ja, faktum är att inställningen ”du remitterar dem vidare” i sig nästan verkar ha blivit synonymt med bemötandet och vården av självskadare. Förvisso nästan alltid med ”den goda anledningen” som skäl, dvs ”vi har dessvärre inte kompetensen här hos oss, men hos någon annan kanske det kanske det kan lösa sig”. Men vem är ”någon annan”? Vilken instans är det?

En relevant del i denna remitteringstendens är förstås faktumet att självskadare ofta har en dubbelproblematik, dvs inte bara ett självskadebeteende utan också något annat självdestruktivt beteende, såsom ätstörningar eller missbruk.

Jag tror att remitteringstendensen när det gäller självskadande patienter till stor del beror på att vårdgivarna känner vanmakt inför den omfattande och växlande självdestruktivitet som det ofta handlar om. Att de helt enkelt inte tror att patienten ska kunna bli hjälpt vad de än gör. Alla vill vi ju lyckas med det vi företar oss, och undvika att ta oss an projekt som är dömda att misslyckas. Problemet här är att det finns en felaktig bild av projektet, dvs patienten, och att den felaktiga bilden också riskerar bli en självuppfyllande profetia för patienten. I själva verket är varken självskadebeteende, missbruk, ätstörningar, ångest, depression, personlighetsstörningar eller liknande andra svårigheter något som behöver vara livslångt eller återkommande. Det finns helt enkelt inga hopplösa fall när det gäller emotionell problematik.

Det är tungt att möta människor som får en att känna att det inte spelar någon roll vad man än gör. Alla orkar inte det och alla måste inte heller utsätta sig för det. Som personal inom psykiatrin däremot måste man hitta ett bra sätt att handskas med dessa människor. Därför är det viktigt att vi inte blundar för de svårigheter det faktiskt innebär att möta självskadande patienter. Det är svårt och inget man orkar utan stöd, oavsett hur högutbildad man är. Med handledning, utbildning och god arbetsgivaromsorg av personalen skulle man dock kunna komma tillrätta med detta. Mötena med svårt självdestruktiva patienter skulle då inte behöva dränera personalen på energi så till den grad att vårdgivarna, liksom patienten, ger upp hoppet.


Responses

  1. Jag berörs av ditt inlägg och anser nog vidarremitterandet som ett av de stora problemen med behandlingen av missbrukande självskadande patienter.
    Att det i Sverige så länge varit uppdelat med missbruk och psykiatri vilket medför att folk får fel eller ingen behandling, faller mellan stolarna är djupt beklagligt.

    En människa med självskadebeteende som även missbrukar kanske också använder missbruket eller substansen för att reglera känslor och alltså borde ingå i den vanliga behandlingen (inom psykiatrin).
    Jag själv arbetar med DBT där det i litteraturen sägs att det inte är något exklusionskriterium att patienten har ett bruk/missbruk om personen ändå tros kunde genomföra behandlingen.

    Mer förståelse, empati och kunskap behövs ute i de stora personalgrupperna kring just denna problematik för att personalen ska orka med och kunna ge ett korrekt bemötande.

    • Andreas: Solveig Olausson, fil. dr. i psykologi och leg. psykolog, disputerade förra året här i Göteborg på en avhandling om kvinnor med psykisk ohälsa och samtidigt substansmissbruk. Hon konstaterade bl.a. att kvinnorna ofta hade många avbrutna behandlingar bakom sig. Hon menade att anledningen till det kanske inte alls är att deras problem är alltför komplext och svårbehandlat, utan att det kanske snarare handlar om att kvinnorna inte kände sig sedda av behandlaren pga sin dubbla problematik. Kvinnorna ansåg att deras psykiska ohälsa kom i skymundan och att för mycket fokus lades på missbruket vid behandlingen.

      Personligen gick jag i samtalsterapi inom narkomanvården i 8 1/2 år. Mitt drogmissbruk pratade vi dock i princip aldrig om. Hon förstod att det inte var drogerna som var problemet, utan precis som du säger, problem att handskas med svåra känslor. När jag lärde mig det så slutade jag också att missbruka och självskada.

      Mycket intressant att du arbetar med DBT och att du förmodligen har väldigt bra koll på en massa psykologiböcker (Cognitus). Du borde gästblogga här! 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: