15-18:e juni är det dags för EAPL 2010, som jag nämnt förut. Det är en vetenskaplig konferens i rättspsykologi som detta år äger rum i Sverige, Göteborg. Det är superdyrt att vara med på den konferensen, men om man är intresserad av att delta så kan det eventuellt också finnas möjlighet att volontära för att på så vis få tillgång till alla spännande föreläsningar av de främsta forskarna i världen inom området. Man kanske volontärar under t.ex. 2 dagar och får då 2 dagar att själv strosa runt inne på konferensen, dricka vin, gå på den stora konferensmiddagen och mingla. Om man är intresserad av det så kontaktar man forskargruppen CLIP (som anordnar konferensen) och frågar om de behöver folk. Jag tror att de endast tar emot volontärer som är universitetsstudenter (inom t.ex. psykologi eller juridik) eller praktiker (inom rättsväsendet eller motsvarande).

Ett annat tips om aktuella rättspsykologigrejer är detta: Öppet seminarium om forensisk lingvistik av en gästföreläsare från USA, professor John Olsson, Nebraska Wesleyan University. Läs mer här. 17 februari. Psykologiska institutionen i Göteborg. Kl 15:00. Konferensrum 1 (K1).

Alla får gå på de öppna seminarierna (det är en vanlig föreläsning fast oftast färre folk) och det kostar inget. För att hitta dit kan man läsa ett tidigare inlägg jag skrivit där det finns beskrivning av hur man hittar lokalen.

Foto: Hans Svensson (2008)

Jag och min nya vän satt och fikade tillsammans för ett tag sen. Hon har det ännu väldigt tufft med jämna mellanrum och kämpar med en bipolär sjukdom. Jag hade märkt att när vi träffades så försvagades hennes röst. Den blev skör och skakig. Hon lät däremot annorlunda när hon pratade med sin man över telefon. Då lät hon stark och självsäker och rösten höll. Efter att jag hört henne i ett sånt telefonsamtal frågade jag henne därför till sist om det bara är med mig det blir sådär att hennes röst låter annorlunda. Hon funderade en stund och sa sen att ja, så är det, det är faktiskt mest i sällskap med mig hon blir sådär osäker. Ojdå! Hur kommer det sig? Vad är det som händer i just mitt sällskap??

Jo, när vi pratade igenom det visade det sig att det handlar om hur vårt sätt att kommunicera hade utvecklats. Jag är väldigt orädd när det gäller att prata om svåra saker. Jag ställer frågor och är inte rädd för att möta svaret. Eftersom min vän kämpar med (och ibland för) sitt liv så har mina frågor av naturliga skäl ofta kommit att beröra just det tunga och svåra. Frågorna till mig däremot har inte hunnit komma förbi det ytliga stadiet av ”hur är det?” som jag brukar besvara med att berätta senaste nytt om mina studier. Efter någon timmes fika har det varit dags att skiljas åt och då har det djup jag lagt fokus på i mina frågor till min vän inte hunnit byta riktning till att gälla mig. Helt enkelt eftersom jag är snabbare på att ställa frågor som berör det djupa, och det djupa måste få ta sin tid och plats när man väl lyft fram det i ljuset. På så vis blev vår relation ojämlik. Jag fick veta mycket om min vän, som inte fick möjlighet att lära känna mig på samma nivå. Vem blir inte osäker av att hamna i ett sånt underläge!

Anna Kåver och Åsa Nilsonne radar i sin bok Tillsammans upp flertalet exempel på respektlöst bemötande av vänner, anhöriga och kollegor. Det kan t.ex. handla om att inte uppmärksamma personen som pratar eller vara distraherad med annat. Det kan handla om att inte delta aktivt i samtalet, att byta samtalsämne på ett okänsligt sätt eller att betrakta den andre som bräcklig eller ojämlik sig själv. Ytterligare ett exempel på respektlöst bemötande anser Kåver och Nilsonne vara att alltid inta positionen som den starka i relationen. Det kan man göra genom att inte öppna sig själv och ge motsvarande information om sig själv som man får av den andre. Som Kåver och Nilsonne själva uttrycker det: ”[att] lämna den andre i sticket genom att aldrig matcha hans/hennes sårbarhet”.

Det var detta jag gjorde mot min vän. Jag lämnade henne i sticket genom att inte dela med mig mer av mig själv och genom att aldrig befinna mig på samma nivå i samtalsdjup som hon.

När jag läste en kurs om svåra samtal i professionella möten visade föreläsaren en modell av en trappa. På ena sidan fanns en trappa nedåt som beskrev nivåer av djup i professionella samtal (som t.ex. hos en kurator, sjuksköterska, läkare eller psykoterapeut). På andra sidan fanns en trappa nedåt som beskrev motsvarande nivåer av djup i mer privata eller personliga samtal (som t.ex. i skolan, på jobbet, med vänner eller anhöriga). Det är viktigt i såväl professionella som i privata samtal att man försöker befinna sig på samma nivå som den andre för att undvika att samtalet blir obekvämt eller respektlöst.

I privata samanhang har vi alla olika lätt att förflytta oss mellan dessa olika nivåer av djup. Personligen förflyttar jag mig med lätthet till en djupare nivå om jag märker eller misstänker att personen jag pratar med har det tufft eller har liknande erfarenheter som jag själv. För mig känns det helt naturligt att göra. För andra kan det däremot vara mycket ovant och en del pratar rentav aldrig på den nivån med andra än med t.ex. en partner. Ingetdera är rätt eller fel. Därför behöver man tillsammans hitta en nivå där båda fungerar tillsammans och där det går att mötas. Båda kan behöva kompromissa något för att det ska bli en bra relation. En del relationer är värda det kompromissandet, andra är det inte.

När vi satt där och fikade, jag och min vän, och vi hade lagt tid på att bena ut vad som händer i våra möten så fortsatte vi sen att prata om annat. Hon tog sig platsen att ställa mig frågor med motsvarande djup, och jag övade på att ta mig ordentligt med tid för att besvara dem på ett riktigt sätt. Vi lärde oss nog båda något viktigt om varandra under den där fikan, och jag lärde mig ytterligare något viktigt om mig själv och om relationer. Den sista timman av fikan noterade jag att hennes röst hade fått samma stadga som när hon tidigare hade pratat med sin man över telefon. Vår relation hade nu blivit mer jämlik och det gav henne utrymmet att låta lika kraftfull och stark i sig själv som hon faktiskt är.

Jag har bytt bort distanskursen i psykologisk testning mot en lika stor kurs i socialpsykologi (15 hp). Den förstnämnda visade sig innebära obligatoriska inlämningsuppgifter varannan vecka under hela vårterminen, utöver tentorna. Eftersom jag läser i skov passar det mig dåligt. Jag vill kunna arbeta intensivt med en kurs i några dagar och sen inte göra något på några veckor innan jag läser intensivt igen i några dagar. För många skulle ett sånt upplägg innebära att man inte slutför kursen, vilket ju är precis vad en kursansvarig vill undvika förstås. Så jag förstår verkligen att man vill tvinga folk att läsa kontinuerligt genom att lägga in inlämningsuppgifter såpass ofta. Men mig passar det ganska dåligt.

Istället blir det nu att jag äntligen ska läsa den där kursen i socialpsykologi som jag har velat läsa i två år men utan att det har blivit av. Den kursen börjar på heltid i slutet av mars så de närmaste två månaderna ska jag skriva min masteruppsats (30 hp) är tanken, och fortsätta arbeta extra på skolan med kodning och datastansning. Tanken är även att jag ska skriva om min c-uppsats till ett manuskript på engelska som vi ska försöka få publicerat i en vetenskaplig tidskrift. Får väl se hur det går.

Foto: Mårten Leo (2008)

Häromkvällen satt jag på ett café och arbetade och kände mig plötsligt akut less på att jag får huvudvärk, blir trött och efter ett tag får svårt att se ordentligt vad det står. Jag kände mig faktiskt så akut less att jag bad kvinnan mitt emot hålla min plats medan jag sprang över till optikern på andra sidan gatan. Syntestet visade på brytningsfel och optikern sa snällt efter en lång stunds undersökning att det inte var det minsta konstigt att jag blir trött för mina ögon jobbar tydligen stenhårt med att omfokusera hela tiden. Så nu ska jag få glasögon. Jag börjar bli gammal och gaggig. Gråa hårstrån och sämre syn. Men som en kollega utbrast: ”Åh, nu kommer du att se mer intellektuell och proffsig ut!”.

I mitt förra inlägg skrev jag om mina erfarenheter av tvångsvård på slutna avdelningar på §12-hem som 14-åring. Men vad är det för slags barn och ungdomar som vårdas på den typen av ungdomshem egentligen? Och hur bra funkar behandlingen?

Ungdomarna

Foto: Pierre Friberg (2008)

I en rapport från Statens Institutionsstyrelse (SiS) (1997) säger institutionschefen Bo Olsson att 90% av flickorna på den institution han ansvarar för (dvs en av de institutioner jag själv bodde på) är intagna vid ungdomshemmet på grund av att ”de är rymningsbenägna och har vagabonderat”. Vidare anges att:

”[...] genomsnittsflickan [...] har i tidig ålder – oftast i förskoleåldern – visat tecken på att vara socialt avvikande och ha otrygga uppväxtförhållanden. Flickorna kan ha varit dömda för våld, ha haft trasiga familjeförhållanden, komplicerade förhållanden till män till följd av sexuella övergrepp, incest eller våldtäkt eller pga att flickan använt sin kropp som betalning för allehanda tjänster.”

Enligt SiS hemsida vårdas de allra flesta barnen under lagen om vård av unga (LVU). För att omhändertas enligt LVU är man under 18 år (eller i vissa fall under 20 år). Orsaken till omhändertagandet rör vanligen allvarliga brister i barnets hemförhållanden och/eller att barnet utsätter sig själv eller andra för påtaglig fara.

I en rapport från Socialstyrelsen (2006) framgår att barnen som vårdades i familjehem eller på institution vanligen hade föräldrar som var ensamstående, arbetslösa, saknade utbildning högre än grundskola (om mödrarna hade en högskoleutbildning var detta en skyddande faktor), erhöll ekonomiskt bistånd, och hade psykiatriska eller sociala problem. Föräldrarna hade ofta utfört självmordsförsök, hade en missbruksproblematik eller en psykiatrisk diagnos.

Ungdomarnas framtidsutsikter – Hur funkar vården?

Mycket lite av den institutionsvård som finns i Sverige har utvärderats. Vi vet inte om behandlingen har positiva, skadliga eller inga effekter alls. Detta är bekymmersamt eftersom det finns risker för skadlig vård [...] Dessutom är tillsynen över institutionsvården för barn och ungdomar bristfällig.

Så skriver man i rapporten från Socialstyrelsen (2006) och menar att de barn och ungdomar som tvångsvårdats på institution har mycket dåliga framtidsutsikter. Det finns t.ex.  en överrisk som är 4-5 gånger högre än för normalpopulationen att dessa barn försöker begå självmord under tonåren eller i ung vuxen ålder. Det är liknande siffror när det gäller risk för att barnen i framtiden kommer att vårdas inom psykiatrin med en psykiatrisk diagnos. Överriskerna tenderar öka ju längre tid barnen har tillbringat på institution. Detta gäller i synnerhet risken för framtida psykiatriska störningar. Överriskerna kvarstår när man kontrollerar för andra faktorer så som psykisk sjukdom hos föräldrarna. Socialstyrelsen beskriver de höga överriskerna som ”slående”.

I en uppföljande undersökning av hur det gått för pojkar mellan 13-15 år som vårdades på institution under 1991 har man funnit att 30 % av pojkarna efter utskrivningen har varit inlagda på sjukhus för självmordsförsök, missbruk eller med en psykiatrisk diagnos. Motsvarande siffror för flickorna är desamma. Ingen av de 65 pojkar som vårdades på ett §12-hem hade en utbildning högre än grundskola, och 97% av dem hade fått försörjningsstöd från socialtjänsten. Endast 20% av dessa pojkar ansågs ha ”klarat sig” på något av dessa sätt: inte dömts för brott, inte hamnat på sjukhus för självmordsförsök, missbruk eller psykiatrisk störning, sluppit leva på försörjningsstöd, eller skaffat sig en utbildning högre än grundskola.  Socialstyrelen avslutar avsnittet med följande:

Utvecklingen för de barn som hamnar inom social dygnsvård under tonåren är [...] bekymmersam, särskilt för pojkar och flickor som placeras på grund av beteendeproblem. [...] Utfallen av familjehems- och institutionsvård av tonåringar med beteendeproblem [är] så dystra att de aktualiserar en grundläggande fråga: i vilken utsträckning har vården (på gruppnivå) en gynnsam, neutral eller en skadlig påverkan på barnens utveckling? Svaret kan endast ges av utvärderingsstudier med hög kvalitet.

Vid 18 års ålder har mer än 25% av barnen som vårdats lång tid i familjehem eller på institution förlorat minst en av sina föräldrar till följd av dödsfall. Vid 25 års ålder har 36% av barnen förlorat minst en förälder. Dödsorsaken bland föräldrarna är vanligen självmord, en följd av missbruk eller yttre våld.

Till sist

Enligt SiS hemsida vårdas idag, 2010, barn som endast är 12 år gamla på slutna avdelningar på §12-hem. Utan insyn från omvärlden. De stränga reglerna rörande t.ex. 10 minuters telefonsamtal per dag och att personliga tillhörigheter (t.ex. egna kläder) inte är tillåtna praktiseras (enligt hemsidan) än idag. Det finns skäl att tro att behandlingen vid slutna avdelningar på §12-hem ännu fungerar på det sätt jag tidigare beskrivit. Barnen är mycket utsatta eftersom de ofta vuxit upp under trasiga förhållanden och vanligen saknar anhöriga som ger dem den kärlek och trygghet som de behöver. Socialstyrelsen har i sin rapport från 2006 pekat ut hur allvarlig situationen är eftersom statistiken visar på mycket mörka siffror rörande dessa barns framtidsutsikter. Det verkar råda stora oklarheter rörande hur effektiv denna typ av ungdomsvård verkligen är:

”Vi vet inte om behandlingen har positiva, skadliga eller inga effekter alls [...] Det finns risker för skadlig vård [...] Tillsynen över institutionsvården [är] bristfällig.”

Referenser

Socialstyrelsen. (2006). Social rapport 2006.
Statens Institutionsstyrelse. (2010-01-31). Hemsidan.
Statens Institutionsstyrelse. (1997). Att arbeta med flickor på institution. Att tillgodose flickors särskilda behov av behandlingsinsatser.

Foto: Magnus Gylje (2008)

Jag tror det var runt lunchtid den 1:a mars 1995 som de kom och hämtade mig utan förvarning. Vi hade tagit sovmorgon och haft en sen frukost som i princip avbröts av att jag blev hämtad (läs om vad som hände före den dagen i mitt tidigare inlägg). Jag är då 14 år. Det är omöjligt att få några svar under bilfärden. Det enda jag får veta är att stället ligger utanför Göteborg. Hur länge ska jag vara där? Varför ska jag vara där? Vad kommer att hända med mig? Inga svar.

De lämnar mig i en korridor och går. Utan svar om när jag får se någon igen. Utan svar på något alls.

En kvinnlig personal, Maria, har blivit inringd och jag får sitta där och vänta på henne. De har annars bara manlig personal på det här stället. Totalt tre kvinnor, men någon är mammaledig och de andra två arbetar mycket sällan. När hon till sist kommer tas jag först in på toaletten där jag ska kissa medan hon står bredvid. Sedan går vi in i en ny korridor till ett kalt rum, isoleringen, där hon står och tittar på mig medan jag klär av mig naken. Även underkläder och smycken ska av. Jag får böja mig fram och sära på skinkorna medan hon tittar.

Hon tar mina kläder och ägodelar och känner igenom varenda söm på alla mina kläder. Jag står där naken och förvirrad och förstår inte ens vad det är hon gör. När hon är klar ska jag ut i korridoren igen. Jag minns inte om det är hon eller jag som bär kläderna jag ska ha på mig, men jag minns att jag får gå naken genom hela korridoren som har stora fönster till vänster och att det är mörkt utanför. Jag blir orolig att det står människor utanför och ser mig där jag tvingas gå, naken, i kanske 15-20 meter bort till duschrummet med Maria bakom mig som fortfarande kan stirra på min nakna kropp utan att jag kan eller får skyla mig för någons blickar.

Innanför en dörr finns en dusch utan förhänge och där ska jag in. Där ska jag stå och tvätta mig medan hon ser på. Hon står precis utanför för att inte bli blöt, med dörren ut till korridoren öppen. En manlig personal går förbi ute i korridoren. Jag vill bara vara klar och få ta på mig så jag låter bli att blöta håret. Vill att det ska gå fort. Hon tvingar mig att gå tillbaka in i duschen och tvätta håret, och hon instruerar mig hur jag ska tvätta mig för hon tycker att jag är slarvig som vill skynda mig.

När min duschning är godkänd och jag är klar så får jag äntligen ta på mig kläder. Hon räcker över joggingbyxor och en grå t-shirt där avdelningens namn står tryckt i stora svarta bokstäver på ryggen: ”Hällen”. Sedan är jag klar att stängas in.

Jag bodde på Hällen, en totallåst avdelning på ett §12-hem (s.k. särskilt ungdomshem) för ungdomar mellan 13-21 år, mellan den 1-20 mars 1995. Jag var tvångsomhändertagen enligt lagen om vård av unga (LVU). Först några dagar innan jag skulle flytta fick jag veta att det fanns ett slut. Först då fick jag veta att jag inte skulle vara på avdelningen för evigt. De för mig förvirrande omständigheterna kring uppbrytandet från den familj jag placerats i och att jag aldrig fick några svar från någon om var jag var, hur länge jag skulle vara där eller varför jag var där skapade en fruktansvärd ångest och jag drömde starka mardrömmar varje natt. Rationellt tänkande var som bortblåst. Till och från trodde jag på fullt allvar att man nu stängt in mig där för alltid och att jag var totalt maktlös inför det.

På Hällen städade vi ”elever” vårt eget rum och en del av avdelningen varje dag sju dagar i veckan. Första dagen städade jag mitt rum som de sa; bäddade sängen, torkade av skrivbordet, och plåtspeglen, använde vim i handfatet, dammsög och svabbade. En personal kom in för att kontrollera, sa att det såg fint ut. Sen vände han sig om och drog med fingret över listen ovanför dörren. Han höll fram sitt dammiga finger och visade mig: ”Det här får du ju göra om!”, sa han, gick fram och slet upp den bäddade sängen, hällde ut vim över hela handfatet och gick.

Personliga tillhörigheter var inte tillåtna. Inte heller var det tillåtet för oss elever att samtala utan att det fanns personal närvarande. Varje dag hade alla elever rätt till tio minuters övervakat telefonsamtal med en anhörig. Rätten till det samtalet kunde när som helst godtyckligt dras in, trots att alla vi 6-7 flickor som bodde där var minderåriga. Vi fick ta emot brev och vykort, och skicka brev, men allt skulle läsas och godkännas av personalen innan. Det hände att brev inte blev godkända av personalen. Då blev man tvungen att skriva om brevet innan de skickade det. Det fanns alltid en rädsla rörande huruvida breven man skickade och som andra skickade till en verkligen kom fram.

Tio minuters övervakade telefonsamtal per dag och läsningen av breven gällde också på den låsta avdelning som jag flyttades till den 20:e mars, Höjden. På Höjden blev jag kvar i sju veckor. Eftersom jag flyttades från en totallåst avdelning till en annan behövde jag inte genomgå den grundliga kroppsvisiteringen på nytt. Något som däremot gällde på Höjden var rutor och dörrar av pansarglas överallt så att personalen alltid kunde se oss. Korridoren med våra rum låstes nattetid med genomskinliga pansarglasdörrar. Hela korridoren hade personalen sedan uppsikt över från en pansarglasbur ca 20 meter utanför korridoren. Om man behövde gå på toaletten eller drömde mardrömmar och inte vågade vara kvar inne på rummet så satt personalen därute i sin glasbur och stirrade på en.

På Hällen använde man kollektiv bestraffning. Vid ett tillfälle låstes vi alla in på våra rum eftersom någon i den andra korridoren tydligen hade varit uppkäftig mot personalen. Inne på våra rum hade vi alla en högtalare. Varje kväll mellan kl 21 och 22 fick vi lyssna på Radio Energy, vilket var en höjdpunkt för oss alla. Volymen kunde vi dock inte styra och inte heller kunde vi välja att stänga av. När vi denna eftermiddag allihop blev inlåsta på våra rum som bestraffning valde personalen att sätta på radion. Men inte var det Energy. På högsta volym körde de ut klassisk musik från P2 i två timmar. Det kanske inte låter så farligt, men jag lovar, att vara ofrivilligt instängd ensam på ett rum med musik man inte vill höra på högsta volym utan möjlighet att kunna påverka det… Det är plågsamt.

Ibland förekom det även onödigt och rentav oprovocerade våldsamma ingripanden från personalens sida, men detta är redan ett mycket långt blogginlägg så de händelserna får jag berätta om en annan gång. Som jag nämnt tidigare är dessa tio veckor på totallåsta avdelningar som 14-åring det förmodligen mest traumatiska jag någonsin har varit med om:

1. Jag var en väldigt blyg nybliven tonårsflicka med usel självkänsla. På de låsta avdelningarna – mycket med anledning av den hänsynslösa kroppsvisiteringen som inledde vistelsen – utvecklades min blyghet till social fobi.
2. Min upplevelse är att vi på dessa avdelningar fick lära oss hjälplöshet (läs mitt tidigare inlägg om inlärd hjälplöshet). Vi skulle anpassa oss och böja oss, vi skulle lära oss att inte protestera, inte säga emot och att inte ifrågasätta. Att inte förstå vad som händer, varför det händer eller hur länge det kommer att pågå är fruktansvärt. Varken barn eller vuxna bör utsättas för det. Den övervakade och kraftigt begränsade kontakten med anhöriga (och i princip ingen kontakt alls tillåten med vänner) var skräckingivande. Att vara såpass bevakad och utlämnad är oerhört tungt även för vuxna. Barn borde inte alls få utsättas för den typen av behandling.
3. Man arbetade mycket med ignorans av de flickor (däribland jag själv) som hade ett mer eller mindre uttalat självskadebeteende. Att ignorera någon är nog något av det mest respektlösa man kan göra mot en annan människa.

På alla dessa tre punkter borde man ha agerat annorlunda. Mycket noggrann granskning av §12-hem borde göras kontinuerligt, och oövervakade möten med utomstående vuxna borde vara återkommande obligatoriska inslag på avdelningarna. Barn är utlämnade åt vuxna på så sätt att de sällan vet vad som är riktigt och rätt, vad som är korrekt bemötande och inte, eller vart de ska vända sig om de blir illa behandlade. Inom vården finns Patientombudet. Vad finns för ungdomarna på §12-hem? Vad gör man från samhällets sida för att viktig information om rättigheter och möjligheter ska nå dessa ungdomar som ofta saknar anhöriga som kämpar för dem?